Den inre resan

”När jag var ung.” — En mening som jag börjat använda. Behövt börja använda. När jag var ung, det var nämligen ett tag sedan. En helt annan tid. Och ack så likadan.

När jag var ung, så fanns kalla kriget och järnridån. Det fanns enkla svar på alla frågor om vem, i ett internationellt perspektiv, alltid hade rätt, och vem som hade fel. Väst mot Öst. En orättvis match. Vinnaren var given, redan innan någon ens visste att det skulle bli match. För enkelhetens skull fanns det alltid minst två vinnare. Väst i Väst och Öst i Öst. För mina föräldrars generation i allmänhet — och för just mina föräldrar i synnerhet — var systemet enkelt att förstå. Öst var av ondo, per vetenskaplig definition.

Endast några decennier innan, hade det varit andra, som var av ondo. För fransmännen var det tyskarna, för tyskarna: fransmännen. Även här en given rollfördelning som ingen ens skulle få för sig att ifrågasätta. En rollfördelning som troligen har skapat fler krig och aggressioner i Europas historia än någon annan. Alltsedan bägge länder ens tillstymmelsevis skapades, har de oftare legat i krig än samsats som grannar. Varför skulle de inte? Den respektive motsatta sidan var ju det respektive värsta som någonsin kunnat finnas.

Kol- och stålunionen skulle ändra på det, tycktes det. Istället för att kriga mot varandra skulle de ekonomiska och politiska systemen integreras med varandra. Den som är beroende av någon annan slår inte ihjäl den i första hand. En enkel och övertygande logik. För att göra om tidigare arkefiender till borderfolk, krävdes det särskilda insatser. Djuptrotade känslor och övertygelser om det andra landet och dess invånare behövde inte endast utmanas utan ändras. Social ingenjörskonst på bilateral nivå.

Den ingenjörskonsten fick jag uppleva som barn och tonåring. Frekventa skolresor och utbyten med andra länder hör till läroplanen, när du är bosatt på kontinenten. Att bo hemma hos en värdfamilj i några veckor måste vara en enastående upplevelse för flertalet unga människor som tror sig ha svar på allt. Att uppleva utsattheten, när de begränsade språkkunskaperna inte räcker till för att göra sig förstådd. Att känna att man (=jag) återigen betett sig på ett sätt som är helt i sin ordning i den kulturen som jag kallade min egen — men som uppfattades som kvalificerade klavertramp där jag just för tillfället befann mig. Den kärleken, omtanken, tryggheten som jag fick uppleva, när jag bodde hos för mig helt okända människor, trots att jag precis hade trampat dem på tårarna. Omedvetet, förvisso och inte med flit. Men lika smärtsamt för det.

Det var då, kanske i 10-12-årsåldern, att jag förstod att det inte var så enkelt som jag alltid hade trott. Att systemet och spelreglerna, där ”vi” per definition alltid var vinnare, var en chimär. Ett spel som inte kunde vinnas. Ett spel, i vilket alla deltagare alltid var förlorare, om de trodde att det ens kunde finnas någon som var vinnare. Jag började förstå att kommunikation och förståelse för våra olikheter inte endast beror på den som för tillfället var i ”främmande” land — utan att det var bägge sidors ömsesidiga ansvar att förstå och göra sig förstådd — och framför allt, att överhuvudtaget vilja förstå.

Dessa inre och yttre resor kommer jag förhoppningsvis aldrig att glömma.

Under många år fortsatte jag med mina resor, både som utbytesstudent och som bosatt i flera olika länder. Sju bostadsländer har det blivit hittills. Ännu bättre: jag var nästan ständigt på resande fot. En tvättäkta nutidsresenär på den globala spelplanen av den sociala och politiska förändringen. En handelsreasande som krängde vår organisations ideologiskt motiverade hjälpinsatser. Två gånger behövde jag ansöka om ett nytt pass långt innan det tidigare passets giltighetstid hade gått ut, helt enkelt för att det inte längre fanns plats för fler visumstämplar. Under flera år tillbringade jag långt fler nätter på hotell, vandrarhem och hos vänliga privatpersoner än på den platsen som andra kallade för mitt ”hem”. Jag bodde ur resväskan, jag bodde hos människor som betydde något; av den enkla anledningen att jag inte skulle haft någonstans att sova just den där natten i den där främmande staden, i det där främmande landet, om det inte hade varit för just den där människan, just den där kvällen. Jag hade lägenhet, men mitt hem var någon helt annanstans. Någonstans där ute. Hemlös med ett hem.

Nuförtiden har det livet dött. En invandrad svennebanan med mer eller mindre ordnad ekonomi, mer eller mindre städat hem, fyllt av mer eller mindre meningsfulla statusprylar och med mer eller mindre positiva relationer till grannarna. Det är ju så man gör, när man kommer upp i den här åldern. Jag reser fortfarande en del, men jag är inte hemma, dit jag reser. — Jag kommer hem igen, till villa, vovve, Volvo (varvid jag varken har villa, vovve eller Volvo).
Hem igen. Men jag är inte ens riktigt hemma där, dit jag kommer hem. Mitt ”hem” är i en annan stad, ett annat land. I många andra länder och städer samtidigt, rentav.

Meningen har förändrats. Livet har förändrats. Resan har förändrats.

Från att vägen var målet till att vägen bara är en väg. Målet? — Någon annanstans, på sin höjd vid slutet av tunneln som resan lider igenom. Mötet, människorna, värmen, utmaningarna, upplevelsen av att vara helt ensam och ändå inbäddad i värme och trygghet — allt detta har ersatts av andra mål. Externa mål. Mål som helst av allt är specifika, mätbara, uppnåbara, realistiska och tidsbestämda.


Men.

De senaste dagarna upplevde jag delar av den yttre och inre resan igen. Den yttre resan var planerad, den inre helt oplanerad, ogenomtänkt; den bara råkade bli av. På många olika plan. Tack vare människor jag mötte på resan. Som fick mig att förstå att jag var välkommen, trots att jag säkerligen gjorde kvalificerade klavertramp igen. Precis, som när jag var ung.

Att skapa liv av död materia.
Frankenstein, here we come.

Kommentera