Den stridbara demokratin

Jag är inte som alla andra barn. Både min politiska ideologi och allmänna demokratiförståelse har präglats extremt mycket av min personliga historia som hade sin början utanför Sveriges Rikes gränser. En del av vad som är självklart för vissa är alls inte lika självklart för mig. Tydligast blir det kanske, när det gäller synen på demokratin. Erfarenheten av många olika länders samhälleliga, demokratiska och juridiska system (och inte minst juridikstudier i fyra olika länder) har gett mig ytterst spännande inblick och möjligheter att kunna jämföra. Att kunna titta på hur olika länders jurisdisktioner och samhällsbyggen har utformats på olika sätt — och kanske mest intressant: varför.

Det som möjligen förundrar mig mest med det svenska politiska systemet är själva synen på demokratin. En passiv syn. En självklarhet som tillmäts det demokratiska statsskicket som sådant. Dess tillkomst, dess varande, dess bestånd och dess framtid är vackra, fina, exemplariska — men ack så självklara.

När jag var liten, såg ”min värld” annorlunda ut. Där nere, i barndomsbyn vid foten av de bayerska alperna, var historien av diktaturen och nazistriket allt annat än en fjärran historia. Den skuggan fanns överallt: i minnesmärken och museer, i massgravar, på kyrkogårdarna, i människors ögon. I historieundervisningen, hela vägen från sjätte till trettonde klassen. I befolkningsstatistiken, både den officiella och den man såg på gatorna. Främst kanske i den hårda statistiken som man inte såg: Farbröderna, de gamla männen.

I min gymnasieklass fanns det endast en elev som hade en morfar eller farfar i livet. En av 27.

Istället för att kunna leka med våra bortgångna manliga förfäder kunde vi roa oss med att lyssna eller titta på nyheter. Nästan dagligen pratades det om kalla kriget, om den där järnridån med dödsremsor och elstängsel, endast ett fåtal mil hemifrån. Inte sällan åkte vi dit. Klättrade på ett utsiktstorn och tittade. Skakade på huvudet. Förstod inte riktigt. En del av min fars familj fortfarande på andra sidan av den där remsan som delade landskapet. Som var gränsen av den ändock mer eller mindre demokratiska västvärlden. Som berövade de som bodde på andra sidan och som vi ibland kunde se med hjälp av betalkikarna på utsiktstornet. Som berövade dem av den där självklara demokratin. Hindrade dem från att resa. Hindrade dem från att tänka annorlunda.

Hindrade från det där självklara.

Tysklands historia har medfört en syn på demokratin som är något bräckligare och mer delikat än den synen som vi har i Sverige. Tanken återfinns på många olika håll, tydligast kanske i grundlagens artikel 20 st 4, fritt översatt:

Gentemot var och en som söker avskaffa denna ordning [dvs Grundlagen och de grundläggande rättigheterna] har alla medborgare rätt till motstånd, när annan avhjälp inte är möjlig.1

Att demokratin inte var en självklarhet, det behövde ingen förklara för oss barn. Varken i skolan eller när jag själv började engagera mig politiskt i tonåren. Det var så uppenbart som det kunde bli. Demokrati, frihet, mänskliga rättigheter — alla dessa självklara epitet behövde oss, behövde mig, för att kunna bli självklara. En demokrati som vi inte hela tiden kämpar för, kommer att gå under. Det kommer alltid finnas krafter som vill öka sin egen makt och position — och det kan ofta endast ske på bekostnad av andras makt och position. Därför måste vi stå upp, för den där demokratin, måste vara kritiska mot överheten, måste kämpa för alla människors lika värde och frihet.Heinz Galinski, ordförande av Judiska centralkommittén i Tyskland sa:
”Demokratin är […] inte någon present som man får, en gång för alla. Den måste vi dagligen kämpa för och försvara.”2

Att demokratin inte är en självklarhet, just det var en självklarhet.

Det är inte minst därför som jag ser vikten i att stå upp för vår demokrati och ett samhälle som erkänner alla människors lika värde. Särskilt när en terrorist med tankegods som delas av Sverigedemokraterna försöker sätta skräck i människor. Som många andra har skrivit: vi kan (och bör) inte hålla Sverigedemokraterna ansvariga för det som hände i Oslo och Utøya. — Men vi får definitivt inte heller blunda för att det är just den ideologin, det hatet som hyses mot människor som är annorlunda, som möjliggjorde att det slog slint hos galningen. Och den ideologin är inte en ensam galnings ideologi. Det är Fremskrittspartiets, Sverigedemokraternas och många andra smygrasisters ideologi.

Om vi vill leva i ett öppet samhälle, där vi tillmäter olika människor samma värde (både på pappret och i praktiken), då har vi en skyldighet att agera. Det räcker inte med kärlek. Det räcker definitivt inte att låta bli att diskutera motiven.

Det enda som räcker är att aktivt visa, om och om igen, att vi inte accepterar en världsbild, där vissa grupper utmålas som svarta får, som mindre värda, som generellt brottsliga, som ”parasiter”.

Eller som filosofen Karl R Popper sa:

I toleransens namn måste vi alltid göra anspråk på att inte tolerera intoleransen.

Eller för att — om möjligt — vara ännu tydligare:

Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

Martin Luther King

Jag tror att det är dags för oss att bryta den tystnaden. Att på allvar fundera över hur j*kla viktig vår demokrati faktiskt är. Och att visa att vi är beredda att försvara den.

Det är inte Sverigedemokrater och terrorister som har förmåga att förstöra vår demokrati och vårt samhälle. Det är VI, om vi genom vår passivitet tillåter dem att göra det.

  1. „Gegen jeden, der es unternimmt, diese Ordnung zu beseitigen, haben alle Deutschen das Recht zum Widerstand, wenn andere Abhilfe nicht möglich ist.” — Utförligare information bl.a. på Wikipedia. []
  2. „Demokratie [ist] kein Geschenk, das man ein für allemal in Besitz nehmen kann. Sie muß täglich erkämpft und verteidigt werden.“ []

Kommentera