To those who can hear me, I say – do not despair. The misery that is now upon us is but the passing of greed – the bitterness of men who fear the way of human progress. The hate of men will pass, and dictators die, and the power they took from the people will return to the people. And so long as men die, liberty will never perish.

Soldiers! don’t give yourselves to brutes – men who despise you – enslave you – who regiment your lives – tel! you what to do – what to think and what to feel! Who drill you – diet you – treat you like cattle, use you as cannon fodder, don’t give yourselves to these unnatural men – machine men with machine minds and machine hearts! You are not machines! You are not cattle! You are men! You have the love of humanity in your hearts! You don’t hate! Only the unloved hate – the unloved and the unnatural!

Soldiers! Don’t fight for slavery! Fight for liberty! Let us all unite. Let us fight for a new world – a decent world that will give men a chance to work – that will give youth a future and old age a security. By the promise of these things, brutes have risen to power. But they lie! They do not fulfill that promise. They never will!

Dictators free themselves but they enslave the people! Now let us fight to fulfil that promise! Let us fight to free the world – to do away with national barriers – to do away with greed, with hate and intolerance. Let us fight for a world of reason, a world where science and progress will lead to all men’s happiness.

Soldiers! in the name of democracy, let us all unite!

The Great Dictator’s Speech (1940)

En lokalpolitiker med uppdrag i Katrineholms kommunfullmäktige jagas av Kronofogden.

Mannen har enligt myndigheten obetalda skulder till Centrala studiestödsnämnden, CSN, på närmare 27000 kronor.

Jag känner, hur det börjar surna till inombords. Jag kan inte uttala mig i det konkreta fallet (vet inte vem som avses i artikeln), men det är kanske det minst viktiga. Det som är viktigt, är varför i all fridens namn en sådan notis trycks överhuvudtaget.

För att publicera något i en tidning, så krävs (i regel) att det finns ett nyhetsvärde och/eller allmänintresse. Det innebär såklart att redaktören har gjort bedömningen att just den här informationen med en skuldsatt fritidspolitiker är av vikt.

Men varför?

Ungefär sju procent av Sveriges befolkning har betalningsanmärkningar (räknar vi endast den arbetsföra delen av befolkningen, hamnar vi på hela 11 procent).
Jag har själv haft förmånen att ideellt arbeta med och försöka hjälpa personer som är överskuldsatta, dvs personer som sitter så djupt i skitenskulderna att de inte har någon så när realistisk chans att någonsin ta sig därifrån på egen maskin.

Människor som hamnar där, gör det sällan av elakhet, dumhet eller lathet. Skilsmässa, långtidssjukskrivning, lång arbetslöshet, olycksfall och psykiska besvär toppar listan av anledningarna — i regel med flera av dessa faktorer samtidigt.

Skulle en tidning skriva om en kommunpolitiker som blivit arbetslös (sålänge det är fråga om fritidspolitiker och inte kommunalråd mm)? Förhoppningsvis inte. Sjukskrivning? Troligen inte heller.

Men effekterna av dessa livsöden, ju, dem får plötsligt ett nyhetsvärde. Av en enda anledning: vi kan lägligt nog använda våra förutfattade moraliska värderingar som säger att människor som har skuldsaldo hos Kronofogden inte är redliga. Moraliskt förkastliga. Folk som inte vill göra rätt för sig.

Drägg, helt enkelt.
.

Jag har inte testat det själv, men spelet Cart Life (engelska, endast Windows) har fått bra betyg. Syftet är bland annat att ge lite insyn i hur det kan vara att vara fattig. Du väljer att jobba över för att kunna försörja din familj – för att soc sedan ska säga att du ju uppenbarligen inte har tid för dina barn…

Det kanske borde vara ett rekommenderat spel för Katrineholms kurirens redaktion?

Mer än så. En programmförklaring för mitt föräldrarskap. Jag tittar, klappar, lugnar. Jag småler åt den numera stora @miniseligs rebellion mot systemet. Där jag blir en bad guy, eftersom jag ändock med nödvändighet är del av det där ibland rent förbaskade systemet som försöker kuva honom. Anpassa honom till mallen han förväntas följa.

Jag fortsätter sjunga.¹

Jag kommer lära dem olydnad,
Motstånd och okuvlighet,
Att spjärna emot varenda order
Att inte kröka rygg för någon överhet.
Jag kommer lära dem att gå sin egen väg,
Att inte inför någon marionett, inför någon världslig domstol,
Att inför ingen annan än sig själv ansvara,
Nej mina barn, dem får ni inte!

1. Originaltext:
   Ich werde sie den Ungehorsam lehren,
   Den Widerstand und die Unbeugsamkeit,
   Gegen jeden Befehl aufzubegehren
   Und nicht zu buckeln vor der Obrigkeit.
   Ich werd‘ sie lehrn, den eignen Weg zu gehen,
   Vor keinem Popanz, keinem Weltgericht,
   Vor keinem als sich selber gradzustehen,
   Nein, meine [SöhneKinder] geb‘ ich nicht!
   Reinhard Mey

”För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader”.

Ett resonemang som faktiskt är svårt att ifrågasätta utifrån ett rent logiskt och ekonomiskt perspektiv. Avlivning dagen efter pensionering är billigare än allt annat.

Så. Vad är problemet? (annat än sånt där vänsterextremistflum som att vi inte ska avliva människor, såklart).

Är DU lönsam, lille vän?

Sverigedemokraterna håller intåg i vanliga mataffärer. Rasism på tub. Skrämmande.

Om du som pappa är manlig, så är det mycket, mycket misstänkt.

Om du som föräldraledig arbetar en viss dag och därför inte söker ersättning för den dagen, då är det mycket, mycket misstänkt.

Om du som förälder tar med ditt barn till jobbet under en viss del av veckan, får lön för den delen och därför inte heller ansöker om föräldrapenning för den delen, då söker du för mindre än 100% för barnet totalt och är därför extremt mycket misstänkt.

Om du har ett eget företag och under din föräldraledighet inte kommer jobba med företaget, eftersom du är föräldraledig, då är det mycket, mycket misstänkt. Om du däremot skulle jobba med företaget under föräldraledigheten, då är det brottsligt.

Om du som föräldrar har haft ändringar i din sjukpenninggrundande inkomst (SGI) det senaste året, då är det mycket, mycket misstänkt. Om du dessutom inser att du har haft dessa ändringar och därför redan från början skickar med alla relevanta intyg och papper, då är det nästan ett erkännande att du måste ha fuskat.

Det var väl inte så illa.

Jag tycker att det är uppåt väggarna att kalla anhängare av ett politiskt parti för än det ena, än det andra utan att ha belägg för det.

Jag är troligen en av få i Sverige som både läst Mein Kampf, hundratals utgåvor av Der Stürmer och troligen tusentals Völkischer Beobachter. Jag tror, att jag med visst fog får kalla mig åtminstone någorlunda insatt i delar av Tredje Rikets propagandamaterial. Det är därför jag tänkte att det kan vara intressant att jämföra lite av nazistpropagandan med centrala uttalanden från Sverigedemokraterna.

Och döm min förvåning när jag blev… tja… faktiskt föga förvånad.

Därför: för att sätta stopp för grundlösa, nedvärderande, jämförelser mellan nazisterna och Sverigedemokraterna, tänkte jag sätta igång med välgrundade, nedvärderande jämförelser istället.

Några dussin jämförande citat har det blivit i min samling och vi börjar med två av de mest grundläggande. Fler utlovas den kommande tiden…

Ni ser själva.

Inga som f*cking helst likheter här inte!

För två veckor sen påbörjade jag min pappaledighet med ettåringen (på det öppna nätet döpt till Microselig). Att kunna vara pappaledig är en underbar chans att bygga en djup relation mellan mig som far och barnet. Inte bara det: det är en extremt rolig tid, internet e minst för mig själv som under en period och under några timmar per dag får lägga mina sedvanliga vuxenåtaganden åt sidan och bli barn på nytt. Får leka. Får fåna mig. Får dansa med ett litet knytte i famnen, när andra knegar på arbetsplatsen. Får uppleva en del av de ”första-gången-du-gjorde-det-här”-momenten.

Det är underbart, bortom alla ord.

Men det finns ett litet aber: när energin lämnar oss eftermiddagen och det blir dags att sova middag, då är energin verkligen slut. Inte främst hos mig — utan hos det där lilla knytet som lekt och skrattat och dansat och hoppat hela dagen. Det är dags för mys, värme och närhet. Dags att krypa upp i pappas famn, dags att kärleksfullt och med trevande fingrar känna på pappas ansikte. Dags att somna.

Dags att piggna till och bli bottenlöst besviken. Ledsen utan bortre gräns. Så upprörd att skriken måste höras några mil bort.

Pappan sjunger lugna sånger.
Pappan danser med knytet i famnen.
Pappan klappar kärleksfullt och försöker att lugna.
Pappan gör välling.
Pappan värmer nedfryst bröstmjölk.
Pappan berättar sagor.
Pappan läser högt ur favoritböckerna.
Pappan drar igång spellistan med favoritlåtarna.
Pappan kramar.
Pappan försöker att vara rolig istället.
Pappan hoppar och skuttar med lillan.
Pappan försöker lugna.
Pappan försöker piggna upp.
Pappan försöker allt han kan komma på.

En timme går. Gråtet slutar inte. Under korta stunder avtar det i intensitet för att därefter öka med återhämtad kraft.
Känslan att inte räcka till. Att inte ens kunna trösta sitt egna barn.

Två timmar går.

Mamma kommer hem. Slänger upp brösten på bordet (nåväl, bildligt talat).

Några sekunder går.

Knytet sover tryggt och glatt.

Jag tittar fylld av kärlek på det sovande barnet och en ansats till tanke kryper fram ur reptilhjärnan: ”Jag vill ha tuttar…”

När jag var ung, så fanns kalla kriget och järnridån. Det fanns enkla svar på alla frågor om vem, i ett internationellt perspektiv, alltid hade rätt, och vem som hade fel. Väst mot Öst. En orättvis match. Vinnaren var given, redan innan någon ens visste att det skulle bli match. För enkelhetens skull fanns det alltid minst två vinnare. Väst i Väst och Öst i Öst. För mina föräldrars generation i allmänhet — och för just mina föräldrar i synnerhet — var systemet enkelt att förstå. Öst var av ondo, per vetenskaplig definition.

Endast några decennier innan, hade det varit andra, som var av ondo. För fransmännen var det tyskarna, för tyskarna: fransmännen. Även här en given rollfördelning som ingen ens skulle få för sig att ifrågasätta. En rollfördelning som troligen har skapat fler krig och aggressioner i Europas historia än någon annan. Alltsedan bägge länder ens tillstymmelsevis skapades, har de oftare legat i krig än samsats som grannar. Varför skulle de inte? Den respektive motsatta sidan var ju det respektive värsta som någonsin kunnat finnas.

Kol- och stålunionen skulle ändra på det, tycktes det. Istället för att kriga mot varandra skulle de ekonomiska och politiska systemen integreras med varandra. Den som är beroende av någon annan slår inte ihjäl den i första hand. En enkel och övertygande logik. För att göra om tidigare arkefiender till borderfolk, krävdes det särskilda insatser. Djuptrotade känslor och övertygelser om det andra landet och dess invånare behövde inte endast utmanas utan ändras. Social ingenjörskonst på bilateral nivå.

Den ingenjörskonsten fick jag uppleva som barn och tonåring. Frekventa skolresor och utbyten med andra länder hör till läroplanen, när du är bosatt på kontinenten. Att bo hemma hos en värdfamilj i några veckor måste vara en enastående upplevelse för flertalet unga människor som tror sig ha svar på allt. Att uppleva utsattheten, när de begränsade språkkunskaperna inte räcker till för att göra sig förstådd. Att känna att man (=jag) återigen betett sig på ett sätt som är helt i sin ordning i den kulturen som jag kallade min egen — men som uppfattades som kvalificerade klavertramp där jag just för tillfället befann mig. Den kärleken, omtanken, tryggheten som jag fick uppleva, när jag bodde hos för mig helt okända människor, trots att jag precis hade trampat dem på tårarna. Omedvetet, förvisso och inte med flit. Men lika smärtsamt för det.

Det var då, kanske i 10-12-årsåldern, att jag förstod att det inte var så enkelt som jag alltid hade trott. Att systemet och spelreglerna, där ”vi” per definition alltid var vinnare, var en chimär. Ett spel som inte kunde vinnas. Ett spel, i vilket alla deltagare alltid var förlorare, om de trodde att det ens kunde finnas någon som var vinnare. Jag började förstå att kommunikation och förståelse för våra olikheter inte endast beror på den som för tillfället var i ”främmande” land — utan att det var bägge sidors ömsesidiga ansvar att förstå och göra sig förstådd — och framför allt, att överhuvudtaget vilja förstå.

Dessa inre och yttre resor kommer jag förhoppningsvis aldrig att glömma.

Under många år fortsatte jag med mina resor, både som utbytesstudent och som bosatt i flera olika länder. Sju bostadsländer har det blivit hittills. Ännu bättre: jag var nästan ständigt på resande fot. En tvättäkta nutidsresenär på den globala spelplanen av den sociala och politiska förändringen. En handelsreasande som krängde vår organisations ideologiskt motiverade hjälpinsatser. Två gånger behövde jag ansöka om ett nytt pass långt innan det tidigare passets giltighetstid hade gått ut, helt enkelt för att det inte längre fanns plats för fler visumstämplar. Under flera år tillbringade jag långt fler nätter på hotell, vandrarhem och hos vänliga privatpersoner än på den platsen som andra kallade för mitt ”hem”. Jag bodde ur resväskan, jag bodde hos människor som betydde något; av den enkla anledningen att jag inte skulle haft någonstans att sova just den där natten i den där främmande staden, i det där främmande landet, om det inte hade varit för just den där människan, just den där kvällen. Jag hade lägenhet, men mitt hem var någon helt annanstans. Någonstans där ute. Hemlös med ett hem.

Nuförtiden har det livet dött. En invandrad svennebanan med mer eller mindre ordnad ekonomi, mer eller mindre städat hem, fyllt av mer eller mindre meningsfulla statusprylar och med mer eller mindre positiva relationer till grannarna. Det är ju så man gör, när man kommer upp i den här åldern. Jag reser fortfarande en del, men jag är inte hemma, dit jag reser. — Jag kommer hem igen, till villa, vovve, Volvo (varvid jag varken har villa, vovve eller Volvo).
Hem igen. Men jag är inte ens riktigt hemma där, dit jag kommer hem. Mitt ”hem” är i en annan stad, ett annat land. I många andra länder och städer samtidigt, rentav.

Meningen har förändrats. Livet har förändrats. Resan har förändrats.

Från att vägen var målet till att vägen bara är en väg. Målet? — Någon annanstans, på sin höjd vid slutet av tunneln som resan lider igenom. Mötet, människorna, värmen, utmaningarna, upplevelsen av att vara helt ensam och ändå inbäddad i värme och trygghet — allt detta har ersatts av andra mål. Externa mål. Mål som helst av allt är specifika, mätbara, uppnåbara, realistiska och tidsbestämda.

Men.

De senaste dagarna upplevde jag delar av den yttre och inre resan igen. Den yttre resan var planerad, den inre helt oplanerad, ogenomtänkt; den bara råkade bli av. På många olika plan. Tack vare människor jag mötte på resan. Som fick mig att förstå att jag var välkommen, trots att jag säkerligen gjorde kvalificerade klavertramp igen. Precis, som när jag var ung.

Att skapa liv av död materia.
Frankenstein, here we come.