Förintelsens minnesdag

KZ Auschwitz, Einfahrt

Föga uppmärksammat i dagens multimediala debatt: förintelsens minnesdag. Idag är det exakt 65 år sedan som denn sovjetiska Röda Armén befriade koncentrationslägret Auschwitz.

Trots att flera tidningar (SvD, DN) rapporterar om minnesceremonin har intresset för att minnas förintelsen bleknat något de senaste åren. Anledningarna är många: tidens tand gnagar på minnena, överlevande vittnen dör ut, Sverigedemokrater och andra rasister försöker att tysta minnet, många andra fruktansvärda händelser lägger sig på hög och kräver uppmärksamhet.

Under min skoltid på den bayerska landsbygden ägnade vi en stor del av våra historielektioner åt att försöka förstå vad som hade hänt. Vi besökte många olika koncentrationsläger och försökte greppa hur och varför något så ogreppbart kunde hända. Hur människor kunde tillåta. — Svaren uteblev, då på gymnasienivå. I vart fall de känslomässiga svaren.

Senare blev det dags för uppsats med fältstudier och dussintals djupintervjuer med personer som var aktiva soldater i Tredje Rikets armé. Inga personer med direkta kopplingar till förintelsen kanske, men ändå personer som var med. Som åtminstone hade en grundläggande förståelse av vad som pågick. Som inte sa stopp. Återigen: försök att förstå. ”Hur i helsike”. — Svaren uteblev, även då. De känslomässiga svaren, vill säga.

Logisk-psykologiska argument om suggestiv verkan, masspåverkan, samhörighetskänslor genom stipulerade fiender och den därav framkallade kollektiva, diffusa rädslan — samma verktyg som idag används av Sverigedemokrater och andra rasistiska organisationer, men även i ”terrorbekämpningens” namn — ja, dessa verkningar är inte svåra att förstå. På det logiskt-psykologiska planet.

Men inte längre än så.

Varför sa människor inte ifrån? — Varför gömde sig människor bakom fraser som ”rent mjöl i påsen”, bakom låtsas-argument som än i dag används i mycket stor utsträckning inom andra områden; låt vara att fildelning, IPRED och FRA kanske inte riktigt spelar i samma division som utrotning av miljoner och åter miljoner människor.

För mig handlar minnet om förintelsen inte om att skuldbelägga. Det handlar om att försöka förstå. — Och det handlar om att agera. Idag.

Vi kan inte göra ogjort vad som hänt, för mer än 65 år sedan. Men vi kan fan-i-mig försöka se till att liknande inte händer igen. — Oavsett om det är fysisk förintelse av miljontals människor — eller om det är det objektifierade hatet eller den kollektiva och urskiljningslösa utpekningen av hela befolkningsgrupper det är frågan om, dessa metoder som i förlängningen kan leda till något som förintelsen.

Det är det som är min personliga minnesceremoni.

Kommentera