Förvånansvärt förvånande?

Min neuropsykiatriska utredning närmar sig slutet och resan har varit intressant och förvånande, minst sagt. Efter många timmar av samtal, tester, självskattningar, intervjuer och korrespondens med närstående och anhöriga har man kommit fram till en diagnos. The jury has reached a verdict.

Det enda jag hittills fått veta är att jag kommer att diagnostiseras med ett neuropsykiatriskt funktionshinder, däremot har jag än så länge inte fått ta del av den exakta diagnosen. Den meddelas vid en officiell återkoppling om cirka en vecka. Spännande och frustrerande på samma gång, trots att viss förhandsinfo gör det enklare att gissa sig fram till diagnosen.

Oavsett vad den officiella ”stämpeln” kommer att förkunna, så har resan hittills varit intressant. Många saker föll på plats, mina personliga styrkor (men även svagheter) utkristalliserade sig väldigt tydligt och det officiella intyget över min IQ är inte heller att förakta. När jag är färdig med duellen mot herr Jante (bokad tid på en öde äng, en dimmig morgon inte alltför långt efter återkopplingen), så kommer jag kanske skryta om den. Fram tills det får en av psykologernas omskrivning ”kreativt-kaotiskt geni” duga.

Oavsett vilket, här några minnesanteckningar som annars skulle riskera att försvinna i min hjärnas oregerliga skrymslen. Bevarade för att kanske ge lite stöd åt andra som går igenom samma procedur:

  1. NP-utredningen har varit intensiv, långt intensivare än vad jag hade utgått ifrån, både tidsmässigt och vad gäller den mentala energin den krävde. En viktig beståndsdel av en neuropsykiatrisk utredning är att utesluta andra faktorer och för att kunna göra det krävs det en massa tester – men inte minst även att rota ordentligt i det förflutna. Besvärande händelser som man försökt lägga locket på grävs upp och tas till ytan. Känslor återskapas. Smärta upplevs.
  2. Omgivningen reagerar på ett *hmmm* intressant sätt. När jag valde att inte tiga om utredningen (bland annat genom mitt tidigare blogginlägg) fick jag många reaktioner, både här, på Facebook, via Twitter, i SMS och telefonsamtal men även direkt i mötet med människor. Personer som jag inte hade räknat med ställde upp och erbjöd olika former av stöd. Andra visade sig inte alls finnas där, trots att jag egentligen hade förväntat mig det. Ytterligare några distanserade sig väldigt tydligt, när jag öppet delade med mig av problemen jag lever med. – En intressant utveckling.
  3. En sjukdom är en sjukdom är en sjukdom är ingen sjukdom. Psykiska besvär, sjukdomar och funktionshinder är inte särskilt lätta att förstå för någon som inte själv har varit i en sådan situation. Många människor gör en stor skillnad mellan ämnesomsättningsproblem i kroppen (t.ex. diabetes) och ämnesomsättningsproblem i hjärnan (t.ex. många former av depression). I bägge fallen är (eller kan det vara) kemiska obalanser i olika delar av kroppen, men skillnaden i hur människor ser på fysiska och psykiska effekter är enorm. – ”Det sitter bara i huvudet” eller ”Men gå ut och ha kul, då löser sig allt” är inget ovanligt. Dessa ord kan mycket väl vara uppmuntrande och välmenta, men tyvärr skapar de nästan automatiskt den motsatta effekten. Så enkelt är det nämligen inte, vilket vem som helst som har varit ”där” kan intyga. Visserligen, ”det sitter i huvudet”, men det är inte så bara. Det är just där det sitter och just där det skapar problem. Om det vore så enkelt att bara ”ta sig samman” och skaka av det, tja, antagligen skulle det inte finnas något som psykiska besvär. Personer som aktivt väljer att ha psykiska besvär lär vara ganska så svåra att hitta. – Något som tycks vara nästintill omöjligt att greppa för ”normala” människor.
  4. Det finns massivt med stöd i den ”overkliga världen”, kanske mer än i köttvärlden. Med det menar jag inget annat än att många människor som upplever liknande problem enkelt kan samlas på Nätet för att lyssna, diskutera, samtala och ge varandra stöd. Mycket mer kanske än i den ”verkliga världen”. Dels är det onekligen lättare att hitta likasinnade (eller ”lika störda”) på Nätet (tjänsten Google för köttvärlden™ har ännu inte introducerats, däremot finns det ett stort antal nätverk och nätgemenskaper för personer med olika sjukdomar och funktionshinder) och dels tror jag att det även är lättare att dela med sig av sitt innersta under skyddet av den (upplevda) anonymiteten som finns på Nätet.

Några minnesanteckningar endast. Av någon som är sjuk i huvudet.

Som om det vore något negativt.

Kommentera