Ibland, så. Eller: Bär påven en konstig hatt?

Ibland hittar man/fru ett guldkorn. En text som uppmanar till eftertanke, som kittlar tankespröna, som vänder upp och ner på ens tidigare världsbild. Särskilt, när texten kommer från något oväntat håll.

Några utmaningar för dagens värld

I vår tid upplever mänskligheten en vändpunkt i sin historia, som vi kan se i de många framsteg som görs på så många områden. Vi kan endast lovorda de steg som har tagits för att förbättra folkens välstånd i områden som hälsovård, utbildning och kommunikation. Samtidigt måste vi komma ihåg att merparten av våra medmänniskor knappt överlever från dag till annan, med ödesdigra konsekvenser. Ett antal sjukdomar sprider dig. Många är i desperationens och rädslans fasta grepp, även i de så kallade rika länderna. Livsglädjen vissnar ofta, respektlöshet och våld tilltar och ojämlikheten gör sig alltmer tydligare. Det är en kamp att leva – ofta att ens leva med ett minimum av värdighet. Denna så tidstypiska förändring har satts i gång av de enorma kvalitativa, kvantitativa, snabba och kumulativa framstegen som vi ser i vetenskapen och tekniken och av deras omedelbara användning på olika områden av naturen och livet. Vi lever i en tidsålder av kunskap och information, som har lett till nya och ofta anonymer former av makt.

Nej till en exkluderande ekonomi

[53] Precis som budordet “Du skall icke döda” väldigt tydligt sätter en gräns för att skydda det mänskliga livets värde, så måste vi idag även säga “du skall icke!” till en ekonomi som står för exkludering och ojämlikhet. En sådan ekonomi dödar. Hur kan det inte vara förstasidesstoff när en äldre hemlös person dör av utsatthet, samtidigt som det är av nyhetsvärde när aktiemarknaden backar två procentenheter? Det är ett fall av exkludering. Kan vi fortsätta att titta på, när mat kastas, samtidigt som människor svälter? Det är ett fall av ojämlikhet. Idag bedöms allt under lagarna av konkurrens och den starkastes överlevnad – lagar, med hjälp av vilka de mäktiga lever på de svagas bekostnad. Som konsekvens är mängder av människor exkluderade och marginaliserade: utan arbete, utan möjligheter, utan chans till förbättring.

Människor själva betraktas som konsumtionsvaror som används och kastas bort. Vi har skapat en slit-och-släng-kultur som nu sprider sig. Det handlar inte längre endast om exploatering och förtryck, det handlar om något nytt. Exkludering har i grunden att göra med, vad det innebär att vara del av samhället vi lever i; de exkluderade är inte längre samhällets skuggsida, dess ytterligheter eller de som berövats dess rättigheter – de är inte längre ens del av det. De exkluderade är inte de exploaterade – utan de utslängda, “resterna som blev över”.

[54] I det sammanhanget finns det de som fortsätter att försvara ringar-på-vattnet teorier som antar att ekonomisk tillväxt, uppmuntrad av en fri marknad, kommer att ovillkorligen lyckas med att skapa större rättvisa och inkludering i världen. Denna åsikt, som aldrig har kunnat beläggas med fakta, uttrycker en envis och naiv tro på godheten hos de som innehar den ekonomiska makten och på de helgonförklarade mekanismerna av det nuvarande ekonomiska systemet.

Under tiden väntar de exkluderade fortfarande.

För att upprätthålla en livsstil som exkluderar andra, eller för att upprätthålla en entusiasm för detta själviska ideal, har en globalisering av likgiltighet skapats. Nästan utan att bli medvetna om det, har vi hamnat i ett läge där vi är oförmögna att vara medkännande gentemot de fattigas hjälprop, att sörja andra människors smärta och att känna behovet att hjälpa dem, som om de vore någon annans ansvar och inte vårt egna. Rikedomarnas kultur får oss att domna av; vi blir upphetsade när marknaden erbjuder oss något nytt att köpa. Alla liv som gått till spillo eftersom de saknade möjligheter verkar samtidigt ett rent skådespel. De berör oss knappt.

Nej till pengarnas idealisering

[55] En av anledningarna för denna situation hittar vi i vårt förhållningssätt till pengar, eftersom vi tigande har accepterat dess makt över oss och våra samhällen. Den nuvarande finanskrisen kan oss få att tappa förståelsen att dess ursprung ligger i en grundläggande humanitär kris: förnekelsen av människans makt över pengarna! Vi har skapat nya idoler.

Dyrkan av guldkalven har kommit tillbaka i en ny och hänsynslös förklädnad av pengarnas idealisering och en opersonlig ekonomins diktatur, som saknar allt mänskligt syfte. Den världsomfattande krisen visar finansvärldens och ekonomins obalans och, framför allt, deras brist på hänsyn till människor; människan reduceras till blott ett av sina behov: konsumtion.

[56] Samtidigt som vinsterna av en minoritet växer exponentiellt, så gör det även gapet som separerar den stora majoriteten från rikedomarna som avnjuts av dessa lyckliga få. Denna obalans är resultatet av ideologier som försvarar den absoluta autonomin av marknad och börsspekulation. Följaktligen förnekar dessa ideologier staterna rätten att, med sin uppgift att ombesörja det allmännas bästa, utföra någon som helst kontroll. En ny tyrrani är därmed född, osynlig och ofta virtuell, som allsomfattande och hänsynslöst påtvingar sina egna lagar och regler. Skulder och anhopningen av räntor gör det svårt för länder att inse potentialen av sina egna ekonomier och gör det svårt för medborgare att utnyttja sin egentliga makt som köpare. Till allt detta kan vi lägga utbredd korruption och skattefusk som har fått globala dimensioner. Törsten efter makt och egendomar vet inga gränser.

I detta system slukas allt som ställer sig i vägen för ökade vinster; det som är bräckligt, som t.ex. miljön, är försvarslöst inför den gudsförklarade marknadens allenarådande intressen.

Klassisk kapitalismkritik och i stora delar rent av socialistisk retorik. Till och med ordvalet påminner om många av nutidens debattörer på vänsterkanten. Men författaren heter alls inte Marx, Engels eller, för all del, Chomsky. Raderna ovan kommer från ingen mindre än konservativismens halvofficiella portvakt, Påven. Jag upprepar. Den katolska kyrkans überguru, Påven.1

Jag är uppväxt i djupt katolska områden och fick den katolska kyrkans läror med modersmjölken. I tonåren revolterade jag mot denne kyrkas i mina ögon oacceptabla syn på samtida frågor, från synen på abort och sexualitet över kvinnosynen till egentligen hela moralteologin — och bortsett från att jag dessutom helt enkelt saknar tro på någon transcendental gud. Onekligen finns det än i dag mycket inom den katolska kyrkan som jag aldrig kan och vill ställa mig bakom. — Men när jag var liten erbjöd katolska kyrkan  (pseudo-) religiösa försvar av kapitalismen. Något i stil med ”Eftersom gud hade gett människan en fri vilja, var det orättfärdigt att begränsa den fria viljan genom beskattning bortom det absolut nödvändigaste — och därigenom tvinga människan att dela med sig. Givmildheten behövde komma inifrån, inte från staten.”

När det resonemanget byts ut till en förkrossande kritik av hela det kapitalistiska systemet, ja, då kanske vi kan skönja något stort som håller på att hända?

  1. Originalet finns att läsa på http://www.vatican.va/holy_father/francesco/apost_exhortations/documents/papa-francesco_esortazione-ap_20131124_evangelii-gaudium_ge.html ; Översättningen är min och tämligen fri. Eventuella översättningsfel kan endast jag lastas för, inte någon eventuell gud. []

Kommentera