Jag älskar morfin – eller: hur sociala medier kan förändra vår syn på kommunikation

Sociala medier har potential att förändra sättet som vi människor kommunicerar med varandra — men även hur vi beter oss och hur vi uppfattar vår omvärld.

Den förändringspotentialen kan betraktas ur många olika synvinklar. Hos Penseo håller vi t.ex. på med ett konkret och mycket spännande forskningsprojekt vars grundfråga är huruvida sociala medier på ett psykologiskt plan kan medföra beteendeförändringar till fördel för samhället i stort.

En annan aspekt slog mig idag, efter att jag i sista sekund hejdade mig från att skicka iväg ett meddelande på Twitter och Facebook med lydelsen ”Jag älskar morfin”.

— Ryckt ur sammanhanget skulle en sådan statusuppdatering onekligen hamna i samma ljus som bilden på personen som bar ett keps av märket ”Pornstar” och därför blev av med jobbet — eller olika politikers mindre ”genomtänkta” uttalanden på Twitter och Facebook.

”Jag älskar morfin” — hur skulle det inte kunna uppfattas som om jag vore värsta sortens pundare.

Tittar man på sammanhanget, får meningen en helt annan, mycket mindre spektakulär betydelse: jag plågades av ytterst starka bröstsmärtor och kramper vid inandning. Efter ingående undersökningar kom läkarna fram till att det var fråga om en omfattande inflammation av bröstmuskulaturen. Kramparna förorsakades av smärtan när bröstkorgen töjdes ut när jag andades in.  — Antiinflammatoriska och starka, receptbelagda smärtstillande är vad som gäller, bortsett från vila.

Cirka en timme efter att jag hade slängt i mig den föreskrivna dosen morfinpreparat slutade värken nästan tvärt och jag kunde andas (smärt-)fritt igen. — En bra anledning att gilla morfin, just för dess smärtstillande effekt (några andra effekter, såsom begynnande galenskap har jag som tur är (?) inte känt av. I vart fall inte än.)

Det jag däremot har känt av är funderingen kring den nästan skickade statusuppdateringen. Det blev en påtaglig skillnad mellan ”Ryckt ur sitt sammanhang” och ”Satt i sitt sammanhang”. — Dessvärre innebär de nya mediernas realtidskaraktär, att mycket per definition saknar sammanhanget. — Visserligen: den som orkar bry sig skulle inte stanna vid att läsa en enstaka statusuppdatering utan att försöka förstå vart den hör hemma. Sociala medier ger oss inte endast möjligheten att publicera utan sammanhang — utan även chansen att hitta sammanhang till saker, uttalanden och företeelser som till synes är helt isolerade. Men hur är det med den som antingen inte orkar bry sig eller inte vill det? — Den som kanske till och med vill missförstå? Den som vill framställa mig som pundare och nu har hittat det perfekta citatet?

Exemplen på misstolkade uppdateringar hopar sig, oavsett om det är missförstådda, övertolkade och osammanhängande Facebook-uppdateringar, känsloyttringar eller ställningstaganden om polska städfirmor. Från anställda som blev sparkade över löpsedlar som blev skrivna, tja, att dra förhastade slutsatser kräver inte alltid så värst mycket intelligens eller logik.

— Min fundering därför: hur kommer den lösrycktheten som sociala (realtids-)medier innebär, hur kommer den påverka oss som aktörer inom sociala medier — och/eller hur kommer det påverka våra samhällen?

Jag ser spontant två principiellt motsatta möjligheter: antingen kommer vi som avsändare av information (behöva) lära oss att knipa käft och inte slänga ur oss saker och ting som går att tolka på ett felaktigt sätt. Eftertänksamhet, om vi vill se det positiva, begränsande självcensur, ifall vi vill fokusera på det negativa.

Eller så kommer vi som mottagare av dylik information (behöva) bli mer toleranta och tillåta ord och bilder som vid första påseende förefaller något (?) konstiga. En avtrubbad förnimmelse av omvärlden, på det negativa planet, eller mer positivt kanske en förmåga att alltid ifrågasätta det ”uppenbara” och ställa frågor bortom det vi ser precis framför oss.

— I och för sig finns det även ett tredje alternativ: allteftersom kommer vi alla göra bort oss någon gång, vilket kommer innebära att vi alla kommer förlora våra jobb. Det kommer finnas löpsedlar om oss alla och vi kommer troligen alla hamna i fängelse på grund av något vi har skrivit av ren obetänksamhet. Vi kommer därför inte ha någon möjlighet till fortsatt fortplantning och människosläktet kommer med anledning av våra statusuppdateringar att dö ut.

Eller? Vad tror du? Hur kommer vi/samhället hantera möjligheten, risken och sannolikheten att någon gång göra bort sig själv?

Kommentera