Jag är upprörd

På uttrycklig begäran: ett Första Maj-tal som jag som ordförande för Vänsterpartiet Katrineholm fick äran att hålla.

.

De sa att jag borde hålla tal, den första maj.

– Jodu. Som ordförande måste du verkligen hålla tall.

Men jag vill inte riktigt. Inte hålla tal. Hellre då en personlig berättelse. Förresten, jag kanske ska berätta, varför jag är upprörd.

Jag kommer ur en politiskt aktiv familj. I stamtavlan kan vi spåra politiken ända tillbaks till 1700-talet. Riktigt spännande blev det dock kanske med min farfar. Han var nämligen riktigt aktiv. Och ett svin.

Ett nassesvin.

Som högt uppsatt militär i Weimarrepubliken i Tyskland gick han med i Nazistpartiet redan innan maktövertagandet. Det kanske behövdes som militär, för att inte förlora jobbet, tänkte vi oss som unga, för att försöka förstå hur ens egen farfar kunde varit nazist. Han kanske inte alls ville vara så illa som vi, med facit i handen inser att han (och alla andra nazister) var. Men även med den mest välvilliga historieförvanskningen, så var han en av alla de medlöparna som gjorde Naziterrorn och förintelsen möjliga.

Åtminstone fram tills någon gång under krigsvintern 1943. Han fick i uppdrag att med sin kompani spränga broar, på reträtten från Sovjet. Spränga broar med sprängladdningar som var så starka att hela byar skulle ha utplånats; byar, där endast äldre, kvinnor och barn fanns kvar. Han blev upprörd. Han sa ifrån. Att döda oskyldiga barn, kvinnor och äldre – där gick hans personliga gräns, en gräns som kostade honom livet. En ordervägran som belönades med arkebusering.

Snabbspolning, 35 år framåt i tiden. Min far, i 25-års åldern. Scenen utspelar sig några mil utanför Berlin, i DDR. Min far, en djupt troende katolik. Omgivningen: en diktatur som själv kallade sig för socialistisk. En kombination som inte svävade på rosa moln. Istället för att hålla god min och leva sitt småborgerligt-socialistiska liv – han säger ifrån. Går hellre i Stasi-fängelse än att sälja ut sin tro och sig själv. Ännu decennierna senare, så var han upprörd, min far. Upprörd över allt som något så när liknande socialism och vänsterpolitik – helt enkelt för att den påminde honom om vad han behövde vara med om.

Snabbspolning, 35 år framåt i tiden. Jag själv, i 25-års åldern. Sitter i stora föreläsningssalen på Sorbonne-universitetet i Paris och lyssnar på Stéphane Hessel, en av förgrundsfigurerna i Resistance, den franska motståndsrörelsen under Nazi-ockupationen. För några år sedan, så skrev han ner sina tankar i skriften Indignez-vous, Bli upprörd. Taskigt översatt och fritt citerat:

Jag önskar er alla, varenda en av er, att hitta ert egna motiv för att vara upprörd och att göra det till den viktigaste frågan i era liv. Att vara upprörd är nämligen en värdefull gåva. När du är upprörd över något, så som jag var upprörd över Nazismen, då blir du stridbar, du blir stark, du blir engagerad.

Det är så som du ändrar historiens gång – och historiens gång måste ändras åt ett håll med mer rättvisa och frihet, bort från räven i hönsgården. Rättigheterna som skrevs ner i FN:s Allmänna förklaring av de mänskliga rättigheterna är universella. När du möter någon, som de hindrar från att ta del av rättigheterna, bli upprörd tillsammans med henom och hjälp hen att få sina rättigheter.

Upprördheten, ja.

Jag är upprörd.

Jag är upprörd över att vår demokrati är till salu; upprörd över en kommun som snarare styrs av gubbväldet än av demokratiska principer.

Jag är upprörd över att anställningsvillkoren är till salu; upprörd över att det i den här kommunen finns anställda som under fler än tio års tid haft korta tidsbegränsade anställningar, raddade på varandra med korta avbrott – utan att få någon anställningstrygghet att tala om.

Jag är upprörd över att människor är till salu; upprörd över att vi lever i ett system, där kortsiktiga kapitalistiska vinster är viktigare än människor; upprörd över att våra äldre, sjuka och arbetslösa säljs ut till högstbjudande riskkapitalist.

Jag är upprörd över att vårt land är till salu; upprörd över att nazism och rasism växer sig starka i Sverige. Jag är upprörd över att kommunstyrelsens ordförande i min kommun hellre häver ur sig rasistiska uttalanden än att hjälpa människor som tvingas sitta på gatan för att tigga för sin överlevnad.

Jag är upprörd över att arbetarrörelsen är till salu; upprörd över att allt det här får ske i en kommun som styrts av sossar i 90 år och som säger sig värna om arbetarklassen. Upprörd över att i den här kommunen ”arbetarrörelsens” stora parti är pådrivande i utförsäljningen, pådrivande i främlingsfientligheten — och hellre går i säng med girigheten än att stå upp mot orättvisorna som finns.

— Om de mest utsatta har sådana här vänner, då behöver de sannerligen inga fiender.

Ja, jag är upprörd. Upprörd över att jag själv säljer ut mig. Upprörd över att jag står här och håller tal för att berätta om mina idealiserade förfäder som verkligen riskerade något, medan jag själv bara står och håller tal, samtidigt som människor där ute far illa.

Ja, jag är upprörd. Det borde vi alla vara. Varenda en av oss.

Men vet du vad? Skaffa dig din egen jävla upprördhet.

Min upprördhet, den är banne mig inte till salu.

 

Kommentera