Julen är slut

De senaste åren har jag varit väldigt duktig på att dissa julen. På något sätt har julen alltid varit ett favorithatobjekt för undertecknad. Inte för att jag som barn inte fick de julklappar jag mest av allt önskade mig (det mesta som fanns i den materiella världen fanns det gott om under min uppväxt, så här fanns det inga problem). Problemet var snarare Jesuskomplexens dåliga samvete:

Av någon oförklarlig anledning hade jag redan som barn svårt att tänka på människor som befann sig i ett sämre läge medan vi utan eftertanke stoppade i oss allt som julbordet hade att erbjuda, för att sedan slänga resterna.

Julklappshysterin, jämfört med andra människors svårigheter att få mat på bordet och ett tak för att överhuvudtaget ställa bordet under. Berättelsen om Jesus födelse som egentligen borde lärt oss att visst släppa in främmande människor i våra stugor, för vem vet, då kanske det föds en frälsare. Nu är jag i och för sig inte längre den personen som tror på den sistnämnda frälsaren, men berättelsen och dess moral är vacker, egentligen.

Det kanske är just på grund av min julhatarmanér som jag för en gångs skull med överraskning i blicken (och de skrivande fingrarna) kan konstatera att den här julen (komplett med svärföräldrar och lill-grabb) nog hör till de bästa jularna jag har upplevt. Kanske inte så svårt på en skala från noll till noll, men ändå…

Jag håller på bli gammal. Jag håller på sluta bry mig.

Nej. Förhoppningsvis inte. Det kanske är bara så att Mr Scrooge-Gringe håller på att flytta ur min kropp. Vem vet.

Kommentera