Kommunstyrelsens ordförande = polis, åklagare, domare, bödel och gud?

Återigen ett lokalpolitiskt inlägg, men återigen föroppningsvis med relevans utanför regionen (efter gårdagens feministgnäll). En fråga som vi diskuterade på ett styrelsemöte inom vänstern idag. Igår antog kommunfullmäktige en revidering av informationssäkerhetspolicyn, som i praktiken ger kommunstyrelsens ordförande rätt att tämligen fritt läsa andra politikers (!!!) e-post.

Visserligen finns det smärre formella krav. Den exakta formuleringen lyder

I det fall det rör en förtroendevald politiker har kommunstyrelsens ordförande efter kontakt med personalkontoret rätt att, efter en skriftlig begäran till IT-kontoret, få tillgång till den förtroendevaldes e-post och hemkatalog vid misstanke om oegentligheter.

Om jag skulle vara en nyfiken kommunstyrelseordförande skulle det som krävs alltså vara

  1. kontakt med personalkontoret (som i skarpa lägen inte skulle kunna säga ifrån, dessutom innebär formuleringen inte att de s.a.s. behöver ”godkänna”, det räcker med att just kontakta dem) — samt
  2. det som väldigt svävande formuleras som ”misstanke om oegentligheter”.

Varken ”misstanke” eller ”oegentligheter” är härvid specificerade – men samma dokument (pdf, se sid 30; obs: 30+MB) ger lite vägledning: målet är nämligen att bl.a. säkra information mot sabotage, skada och förlust — men även att säkerställa informationens riktighet.

Det tål att upprepas. Det här avser förtroendevalda politiker. För att kraven ska vara uppfyllda och kommunstyrelsens ordförande ska få en trevlig kvällsläsning räcker det med att han tror (=misstanke) att det som någon annan politiker skriver inte stämmer överens med hans egna politiska övertygelse (=är oriktigt) och att han slänger iväg ett mail till personalkontoret (=kontakt).

Alla yttringar i stil med ”nejdå, sånt skulle jag ju aldrig göra” är kanske korrekta — men det är inte det som är frågan. Det handlar inte om att lita (eller inte lita) på nuvarande innehavare av posten. Det handlar om principen. Onekligen är det två i grunden väldigt legitima intressen som möts och som behöver mätas mot varandra: intresset att ha en hög informationssäkerhet å ena sidan — och allt patetiskt tjafs om medborgerliga och politiska rättigheter å den andra.

Det som bör göras i dylika lägen är att hitta en avvägning, en balans. Men ärligt talat: jag har nog aldrig sett ett så taffligt och pinsamt misslyckat försök att undvika att ens låtsas att försöka att hitta en balans.

En princip som ger en person den formella rätten att mer eller mindre godtyckligt snoka i andras e-post är inte balans. Det är inte rättssäkerhet. Det är inte demokrati.

Det är envälde.

Välkommen till Katrineholm.

Kommentera