Igår beklagade jag mig i ett kort, koncist och minst lika oigenomtänkt inlägg på Twitter:

Andra inbrottet i år. Jag har nog inte råd att bo kvar i j*kla Katrineholm… http://t.co/Hpq398qH

Anledningen för tweeten är i grunden självförklarande (andra inbrottet på två månader) och frustrationen kanske inte så värst överraskande.

Inte heller överraskande är reaktioner som ett sådant inlägg kan skapa. En av dessa reaktionerna blev jag dock väldigt konfunderad över. I ett telefonsamtal med en nära väninna handlade det om att vi kanske borde överväga att flytta till en annan stadsdel.

Bakgrunden är följande: personen som hade den synpunkten vet var vi bor — och inte minst varför vi bor just där.

Let’s backa ett steg:

Katrineholm är en av kommunerna i Sverige, där bostadssegregationen är som störst (!). Vi skulle kunna prata i timmar om det förhållandet — och kanske inte minst om ”slumpen” att bostadssegregationsindex minskade i Katrineholm, fram till det året då nuvarande KS-ordförande, kanske främst känd på grund av sina högerpopulistiska utspel (t.ex. här), tog över rodret — och vände trenden för att under sin tid öka bostadssegregationen med över tio procent.

Ibland (läs: ganska så ofta), så pratar jag om den högerpopulistiska problematiken. Men ibland räcker det inte med att prata. Ibland måste vi människor agera.

Ett mycket aktivt och genomdiskuterat sätt att agera var för oss att gå bryta trenden:
Resurssvaga personer har inte möjlighet att bryta bostadssegregationen genom att flytta till ”etniskt rena” och rika områden. — Däremot har vi som har en (någorlunda) välfungerande ekonomi möjlighet att istället flytta till socialt eller etniskt segregerade områden och göra det området därigenom åtminstone ett hushåll mindre segregerat.

Det är av den anledningen som vi valde att bosätta oss i Katrineholms troligen mest segregerade område.

– Och det är även av den anledningen som synpunkten i det där telefonsamtalet är så bestörtande. ”Flytta till ett bättre område” kan jag inte tolka på annat sätt än ett underförstått ”nämen, det är väl inte så konstigt att ni har inbrott i bilen, där ni bor”.

Jag vet att personen i fråga är en tänkande varelse med en intellektuell kapacitet som radikalt överstiger en Nationalsocialists Sverigedemokrats instinktiva standardsvar från reptilhjärnan: ”allt är judarnas muslimernas fel.”

Ändock.

Det kanske hjälper att klargöra att gårdagens inbrott alls inte ägde rum hemma hos oss, i vårt ack så fruktansvärda och segregerade område, där det enligt vissas uppfattning inte är konstigt att bilrutor krossas. Bilen stod istället parkerad i den mest ”renrasiga” och ekonomiskt välbergade delen av staden. Ett faktum som min väninna dock inte kände till i början.

Jag vet självfallet inte, vem som fick för sig att krossa en ruta i vår bil för att baxa stereon och GPS:en. Jag vet inget om personens bakgrund, hårfärg, skostorlek eller sociala ställning.

Det jag däremot vet är att min definitivt allt annat än rasistiska väninnas reaktion var internaliserad och kom från det undermedvetna. Att hon omedvetet återupprepade rasisternas mantra. Att hennes problemlösning helt oavsiktligt baserades på mörkerkrafternas helt medvetna och lögnaktiga problemformulering.

Goebbels, nazistrikets propagandaminister, lär ha sagt:

Om man berättar en tillräckligt stor lögn och fortsätter att upprepa den, kommer folk till slut att tro på den.

Nej, personen som framförde sin synpunkt tror inte på rasisternas lögner. Långt därifrån. Hon står upp för ett bättre samhälle, på sitt alldeles egna sätt. Hon försöker att påverka åt ett positivt håll. Hon kämpar — och hon lyckas. Hon är en sjuhelvetesbra människa, vars vänskap och värme jag värderar ofantligt högt.

– Men ja, på något sätt har något börjat att fastna, till och med hos henne.

Och det där något svider långt, långt mer än vad hålet i plånboken för att fixa bilen någonsin kan göra. Det svider kanske lika mycket som det här inlägget svider hos henne. Hon menade definitivt inte illa. Hon vill säkerligen inte bli betraktad som fördomsfull — och hon är absolut inte heller fördomsfull, i det medvetna.

Upprepningens subtila neurolingvistiska associationskraft.

Screw it.

Relaterade?

Igår beklagade jag mig i ett kort, koncist och minst lika oigenomtänkt inlägg på Twitter: Andra inbrottet i år. Jag har nog inte råd att bo kvar i j*kla Katrineholm…...