Pillriga erfarenheter

De senaste veckorna har stått en hel del i ADHD:ns tecken. Min behandling med Concerta har satt igång och dosen har ökats ett antal gånger. Följer man diskussionerna på nätet, så är användningen av centralstimulerande, gruppen som även Concerta ingår i, inte helt oomstridd. I en del länder kräver medicinering med dessa preparat till och med att patienten omyndigförklaras,  något som min bror, själv verksam som psykiatriker i Tyskland, inte var sen att påpeka.

Inte minst därför har jag lovat mig själv att hålla ett litet öga på effekterna som jag själv upplever att medicinen har.

Piggheten är den skillnaden som jag märkte först, endast några minuter efter det allra första pillret. Knappast förvånande när man tänker på att Concerta (och andra centralstimulerande) i grunden är släktingar till amfetamin och även narkotikaklassade. Och piggheten är väl just en av effekterna som man även vill uppnå vid otillåten användning.

Förändrad koncentration. — Koncentrationsförmågan har förändrats, på lite olika sätt: det har blivit enklare att komma ihåg vissa saker, emedan andra, oftast saker som ligger lite längre bort, faktiskt har svårare att bli ihågkomna. Min försiktiga amatörpsykologiska tolkning är att dessa saker, t.ex. sådana med en deadline långt i framtiden,  tidigare tydligare ingick i tankekaoset som fanns: när hjärnan hoppar från än det ena till det andra, så valde den inte mellan viktig/aktuell och oviktig/framtida. Det innebar förvisso det stora hindret som många av oss med ett neuropsykiatriskt funktionshinder lever med: att det är ytterst svårt att göra just de sakarna som vi borde göra just här och nu. — Det innebar dock också att andra saker, som visserligen behövde göras, men definitivt inte just nu, ändå blev gjorda.
För en ”normal” människa låter det kanske banalt, men den enkla lösningen att förlita sig på externa system (som t.ex. projektplaneringsverktyg) är inte alls lika enkel för sådana som mig, vars strategi under hela tidigare livet har sett lite (?) annorlunda ut. Den omedelbara impulsstyrningen, som livet med ett neuropsykiatriskt funktionshinder innebär, har lärt oss att det endast finns två lägen: nu och inte nu. Varvid ”inte nu” för den utomstående alltför ofta kunde översättas till ”aldrig”.

Själv har jag under ytterst lång tid använt handdatorer och mobiltelefoner som en absolut nödvändig förlängning av hjärnan och därigenom lyckats utföra det mesta jag ville (eller förväntades) åstadkomma, åtminstone i yrkeslivet. Sättet att planera och använda hjälpmedlen behöver dock nu förändras radikalt om jag under påverkan av medicinen vill prestera lika bra.

Det är därför jag inte skriver ”förbättrade” koncentrationsförmåga utan just ”förändrad”.

Förändrade sömnvanor. Piggheten på dagtid resulterar i en ökad trötthet på kvällen. Innan den senaste ökningen tog energin helt slut kring fyra-tiden på eftermiddagen (i en utsträckning som gjorde att jag vägrade köra bil vid den tiden för att inte äventyra mitt och andras liv och hälsa). Efter justeringar i dosen (samt en extra dos kring lunch) har den plötsliga tröttheten nu flyttats till halv elva på kvällen ungefär – vilket är mycket mer ”normalt”. Om jag tar mig i kragen och lägger mig vid den tiden (vilket beror på om det finns något jag jobbar med just för tillfället), så sover jag som sällan förr. Om jag däremot inte följer kroppens instinkt och fortsätter att jobba (vilket dessvärre inte hör till undantagen) kommer jag istället in i en andra andning och känner efter någon timme inte någon trötthet alls längre. Fram tills väckarklockan ringer och det egentligen är dags att gå upp… — Här måste jag helt enkelt lära mig vad alla andra barn också fick lära sig någon gång: gå och lägg dig!

Kommentera