Skolmajoren har ordet

Jan Björklund, majoren i sitt nuvarande reservjobb som skolminister, förfarar sig idag på DN debatt över elevers möjlighet att utvärdera sina lärare. Grundtanken med utvärderingen är att de ska vara en vägledning för både lärare och rektorer att förbättra lärandemiljön – en intressant tanke.

I inte helt ovanlig ordning späcker Björklund artikeln med en hel del faktafal, medvetet eller av ren okunskap.

Redan rubriken ”Elever ska inte vara med och bestämma lärarens lön” pekar vart artikeln är på väg, trots att lite googlande med all önskvärd tydlighet visar att ”[e]levernas utvärderingar ska inte vara avgörande för en lärares löneutveckling. Men tillsammans med andra faktorer, utvecklingssamtal med mera, ska de ingå i rektorns sammantagna bedömning när den individuella lönen sätts”, som Björklunds allianskompis, barn- och ungdomsnämndens ordförande Maria Stockhaus (m) skriver på Sollentuna kommuns hemsida.

Björklund kläcker ur sig andra – minst sagt ”intressanta” – ställningstagen, som t.ex. ”Ingen annanstans i arbetslivet är det medarbetaren som sätter chefens lön.” — Jag förstår ju att Björklund & Co inte har någon kontakt med den verkligheten som vi människor lever i, här på planeten Jord, men på de flesta arbetsplatserna i just kunskapssektorn är det precis arbetsplatsutvärderingar som görs och där utvärderingar av de närmaste cheferna är en självklar beståndsdel. Menmen, bara för att det är så det fungerar så här på jorden, betyder det ju inte att det ryktet redan spridit sig till planeten Björklund.

Nåväl. Slut med dissningen. Låt oss diskutera sakfrågan istället. Mattias har skrivit mycket bra om sin syn på saken främst ur ett ledarskapsperspektiv, och i och med att han är kommunchef tror jag att jag inte skulle bidra med mycket ur ett ledarskapsperspektiv. Inte heller är jag någon pedagog. Visserligen har jag varit ”lärare” i en del studiecirklar och hållit en mängd föreläsningar, men det gör mig knappast till en fullfjädrad pedagog med den mångåriga akademiska utbildningen – och inte minst den erfarenheten – som krävs för det jobbet. Mina funderingar är därför just funderingar. Tankar av en skolbarnsförälder.

Jag har en sån där ytterst flummig inställning att det som Björklund kallar för ”maktbalansen mellan lärare och elev i klassrummet” är något som kanske inte bör bygga på makt. Lite maktteori:

Makt uppstår i relation mellan två människor (eller grupper av människor) och brukar rent teoretiskt delas upp i några olika alternativ:

  • Betvingande makt – En form av makt som bygger på våld (coercive power), vilket förutsätter att B känner sig rädd och förväntar sig negativa konsekvenser om inte A:s makt iakttas. Ett sådant förhållande kan uppkomma genom att A är fysiskt stark, har starka band med ett stödjande kollektiv, är verbalt slagfärdig, kan utesluta B från en önskad position, med mera. Motsatsen till detta slags makt är belöningsmakt (reward power) där A kan ge B förmåner, en position, pengar eller annat erforderligt.
  • Formell makt – I formella sammanhang är legitimitetsmakt (legitimate power) den gängse, vilket innebär att A har en strukturell position som medger möjlighet att kräva av B att iakttaga makten. Positionen kan vara en chefsbefattning, och andra auktoritetsroller.

Dessa två maktkategorier är de former som är ”klassiska” maktroller i över-/underordningsförhållandet – och det är dessa förhållanden som ofta ligger till grund för t.ex. lärares ”makt” i klassrummet. Det finns ock även två andra maktformer som inte bygger på tvång utan på att personen B, som makten utövas emot, väljer att ”underkasta” sig. Dessa tu är

  • Expertmakt – (expert power) innebär att A har en expertis eller förmåga som B finner erforderlig. Denna makt har till exempel läkare som ger råd till patienter, eller ekonomer i företag.
  • Referentiell makt – (referent power), eller karismatisk makt, innebär att A har vissa personliga egenskaper som B beundrar och vill identifiera sig med.

Återigen, jag är ingen pedagog, men jag skulle tro att ett lärandeklimat som inte bygger på den betvingande eller formella makten – utan istället på elevens insikt att läraren dels är en bra lärare och dels förfogar över kunskap som eleven vill ha (eller behöver) borde vara den pedagogiska miljön som är mest fördelaktig för att faktiskt lära sig något, åtminstone i teorin. Ett enkelt exempel: en viktig del av mitt jobb innebär att jag konstant behöver läsa in mig på nya sociologiska och psykologiska teorier om människors kommunikation. I de situationer där jag själv tycker att det är stimulerande och utmanande har jag mycket enklare att ta till mig av artiklar och teorier än i de (få) lägen där jag inte känner annat än att ”fan, jag måste ta mig igenom det här nu”.

Det som kanske kan anföras som motargument är att skolelever, och där främst de yngsta, inte är tillräckligt mogna att inse sina egna behov att lära sig och därför i viss mån behöver tvingas till sitt eget bästa – ett argument som säkerligen har viss giltighet, och ett argument som rättfärdigar ett visst mått av både betvingande och formell makt. Ett enkelt exempel: skitungen min gillar inte matte. För att få honom att göra sina matteläxor behöver jag både låsa in honom i ett mörkt rum och slå honom hårt på fingrarna med ett basebollträd. Inget konstigt med det, annars lär han sig aldrig.

— Men bara för att det i vissa lägen finns behov att tvinga elever att göra obekväma läxor innebär inte att det i sig är bra. Knappast någon skulle väl på allvar vilja hävda att det inte vore bättre ifall eleverna själva visste att de behöver lära sig (eller bete sig som människor i klassrummet, för den delen). Knappast någon skulle väl på allvar hävda att den bästa lösningen på t.ex. mobbningsproblematiken inte vore ifall mobbarna själva skulle inse vad de håller på med, vad deras beteende medför för mobbningsoffren, få dåligt samvete, be hela världen om ursäkt, sluta upp med sina dumheter och istället bli stabila små människor utan ett behov att sätta sig över andra.

Med andra ord: där tvång (och därmed betvingande eller formell makt) behövs, där behövs det. Men bättre vore det om det inte skulle behövas.

Det är ur det perspektivet som jag ser det positiva med att elever kan sätta betyg på sina lärare. Dessa betyg kan ge möjlighet att förbättra relationen mellan lärare och elever och transformerar det från en maktbaserad relation till en relation och ett lärandeklimat som bygger på ömsesidig respekt.

– En respekt som f.ö. Björklund inte tycks ha för varken lärare och rektorer när han i sin artikel insinuerar att elevernas betyg på lärarna skulle vara absoluta sanningar, i stil med ”du fick 137,2 poäng i utvärderingen och därför ligger din timlön på 137,2 kronor”.

Faktorer som t.ex. lärare som skulle kunna ”köpa sig bra betyg” genom att dra roliga skämt eller vara kravlösa eller lärare som tyvärr fick dra nitlotten att undervisa i matte (som inte tycks vara särskilt omtyckt av många elever), ja, självfallet kommer dylika faktorer spela in när elever får sätta betyg på lärare.

Men till skillnad från Björklund tror jag att rektorer borde kunna vara tillräckligt smarta att se just dessa faktorer och väga in dessa i en helhetsbedömning.

Respekt var det. Den där konstiga grejen som jag tydligen har tappat helt för Major Björklund.

Kommentera