Sociala medier – när vi alla är autister?

Jag skriver ofta om sociala medier, kanske inte särskilt anmärkningsvärt, i och med att jag är en av alla skumma ”experter” som mer än gärna anlitas för såväl strategiskt arbete som workshops och föreläsningar. Samtidigt skriver jag en del om neuropsykiatriska funktionshinder. Inte heller särskilt anmärkningsvärt, i och med att jag personligen är berörd, tack vare min ADHD och mina atypiska högfungerande autistiska drag.

Bägge områden, sociala medier och neuropsykiatrin är områden som jag brinner för. Det kanske är därför som jag ibland ser kopplingar och likheter mellan dessa två. Likheter som kanske inte uppfattas av eller ens existerar för neurotypiska (aka ”normala”) människor. — Men kanske likheter som är av stor relevans.

Att det kan finnas en sådan likhet, där autismområdet möter sociala medier, är något som slog mig nyligen. Låt mig utveckla.

För många människor som lever med autismspektrumstörningar är den sociala interaktionen ett mer eller mindre omfattande problem. Det är svårt att generalisera i och med att problemen uttrycker sig på väldigt olika sätt från berörd till berörd. Vissa personer med autism saknar helt inlevelseförmåga och förmågan att känna empati. Flertalet av oss har svårt att läsa (eller visa) sociala signaler på samma sätt som ”ni andra” tar för givet. Jag personligen har, vilket har utretts långt och djupt och brett, inga som helst svårigheter att visa empati gentemot eller hänsyn till mina medmänniskor, men istället för att uppleva empati på samma sätt som ni ”normala” gör, så är den hos mig inte en emotionell utan snarare en rationell konstruktion. Mycket förenklat uttryckt: emedan flertalet människor känner empati, så tänker jag empati. Jag sympatiserar med människor som är i en utsatt situation, i och med att jag på det rationella planet kan inse innebörden av utsattheten. Om man skulle vilja uttrycka det på ett negativt sätt, så skulle man kanske vilja använda epitetet ”känslokallt”.

I det praktiska livet är den känslomässiga distansen i flertalet sammanhang snarare av fördel. Den gör det möjligt att på ett sakligt plan analysera en given situation och direkt agera på den — utan att först behöva ”tagga ner” lite för att skapa sig en självdistans. Snabba rationella ageranden trots starkt påfrestande yttre omständigheter. Något som hjälpt mig mycket, både när jag hamnade i klassiska gränssituationer eller självvalt försatta mig i dessa, t.ex. när jag arbetade som ambulansförare på Autobahn.

Att autistiska anormaliteter påverkar den berörde i många sammanhang, beror till stor del på att den mellanmänskliga kommunikationen endast till en liten del består av ord (kommunikationens rationella innehåll) utan huvudsakligen av faktorer vid sidan om.

I t.ex. ”Inference of Attitude from Nonverbal Communication in Two Channels”1 uppger Mehrabian och Ferris att det rationella innehållet (dvs orden) endast utgör sju procent av den mellanmänskliga kommunikationen, emedan kroppsspråk, ögonkontakt och gester står för 55 procent och röstkvaliten för 38 procent.

Mycket förenklat uttryckt, så fattar vi med autismspektrumstörningar endast sju procent av vad ni andra pratar om.2

Nog med autism och över till sociala medier. Om vi bortser från användningen av video inom ett fåtal sociala medier (förhållandevist), så bygger mycket av kommunikationen inom den sociala webben på ren verbal kommunikation. Den icke-verbala, så dominerande, del av den ”vanliga” kommunikationen är svår och ofta omöjlig att överföra till dagens sociala medier. Många har påpekat den faktorn, både som ett problem — men även som en möjlighet.

Om vi till en början fokuserar på det förhärskande sättet, att se bristen på de icke-verbala aspekterna av den digitala kommunikationen (eller meta-kommunikationen, som det även kallas), som ett problem, så är det enkelt att hitta exempel. Missförstånd uppstår enkelt på den sociala webben, inte minst när man, som jag, gärna tillgriper satir och cynism. Missförstånd uppstår ännu enklare, när kommunikation från det ena mediet överförs till ett annat. Att riva saker ur sitt sammanhang fungerar sällan tillfredsställande (annat än för personen som har en agenda och ett elaksinnat syfte med att riva saker ur sammanhanget).

Ser man kommunikationen på nätet (oavsett om det är fråga om konversationsmedia eller traditionell webbpublicering) som en ren intellektuell informations- och kunskapsöverföring, så finns det däremot uppenbara fördelar i avsaknaden av störande metakommunikationen. Reducerar vi kommunikationen nämligen endast till de rationella faktorerna, så är det just det rationella innehållet som är av största betydelse. Ta den politiska sfären som ett exempel. Demokrati bygger både idéhistoriskt och i den politiska teoribildningen på att olika sakproblem och de olika lösningsförslagen för dessa problem diskuteras, mäts mot varandra. Den som i saken har de bästa argumenten övertygar, just på grund av sakargumenten. Medlemmarna av det demokratiska samhället inser, vilket förslag som rent sakligt är det bästa och röstar utefter den insikten.

En vacker tanke. I praktiken är det dock många andra faktorer som spelar in, när deltagaren i demokratin ska fatta sitt beslut: sociologiska faktorer, psykologiska faktorer, mellanmänskliga faktorer, olika preferenser och prioriteringar. Alla dessa element är självklara mänskliga aspekter och därför omöjliga att anse som hindrande faktorer av en fungerande demokrati, samtidigt som det är just dessa aspekter som möjliggör en urvattning av demokratin mot ren populism.

Kommunikationsfaktorerna i det ”verkliga” livet förstärker den utvecklingen. När en politisk idé presenteras och diskuteras, så sker det med hjälp av kommunikation (No shit, Sherlock?). I och med att kommunikationen endast till sju procent består av fakta (orden) och till de resterande 93 procent av andra faktorer, så är den idéhistoriska tanken av det demokratiska samtalet inte mycket mer än en chimär. Även om vi uteslutande diskuterar sakligt, utan påhopp, utan härskartekniker eller populistiska inslag, så är den sakliga diskussionen till högst sju procent saklig.

Här skulle kanske den sociala webben kunna användas för att verkligen skapa ett mer demokratiskt samhälle. Den negativa faktorn, bristen på kommunikativ tilläggsinformation, skulle kunna utvecklas till en mer fokuserad diskussion kring sakfrågor.

Problemet är dock att ”ni som är normala” kompenserar för det som ni upplever som brist — genom att huvudsakligen fylla ut de missande 93 procent av kommunikationen med något annat. Och tack vare att det inte finns kommunikativ meta-information att använda för att fylla tomrummet med, ersätts det huvudsakligen med egna värderingar och förutfattade meningar.

Mycket tillspetsat innebär det att när jag skriver något på t.ex. twitter, så förvanskas mitt budskap per automatik. Det som kommer fram till dig som mottagare är endast till sju procent det jag skrev — och till 93 procent dina förutfattade meningar om mig. Given den stora skillnaden hade jag egentligen lika gärna kunnat låta bli att skriva. Av de 140 tecken som jag kan skriva i en tweet, är det ju ändå du som ”skrivit” 130,2.

Och ni säger att det är VI som är de konstiga?

 

  1. The Journal of Counselling Psychology Vol.31, 1967: pp 248-52 []
  2. Det är en extrem förenkling i och med att även personer med väldiga problem inom spektrat fortfarande är fullt kapabla att uppfatta åtminstone en del av den icke-verbala kommunikationen. Exakt hur mycket och exakt på vilket sätt, t.ex. om det sker genom genuin känslomässig inlevelse eller rationella konstruktioner skiljer sig kraftigt från individ till individ och verkar därför vara helt omöjligt att kvantificera. []

Kommentera