Tiderna ändras… – Tempora mutant, nos et mutamur in illis

”Tiderna ändras och vi ändras med dem”, säger den vackra latinska rubriken. Ett citat som på ett filosofiskt plan kan tolkas väldigt djupt.

Dels ger orden uttryck för att världen och kontexten vi lever i är i ständig förändring. Dels innebär det att vi inte bör streta emot och helt enkelt behöver acceptera förändringar som vi inte kan styra över. Dels innebär det att yttre förändringar i vår omgivning med viss nödvändighet har en stor inverkan på vårt inre. — Och dels innebär det slutligen att jag har läst latin under sju års tid och därför får slänga med dylika citat 😉

Min avsikt är inte att förlora mig i en filosofisk diskurs, inte minst med anledning av att jag själv inte har den ”akademiska” kunskapen som skulle krävas för det, bortsett från ett femtiotal högskolepoäng i rättsfilosofi. Nej, vad sägs om en liten tillämpning i mitt högst personliga liv istället? — Lite funderingar kring vad som händer och ett försök till förklaring, riktat till några få som bryr sig, till några få som undrat.

Min värld förändras

De senaste åren, månader, veckor och dagar har varit omtumlande i allra högsta graden.

Från en trygg anställning (i ekonomisk bemärkelse, allt annat var mycket destruktivt och otryggt) har jag återgått till min verksamhet inom företaget och nätverket Penseo, med allt vad det innebär: mycket mer utmanande och spännande uppgifter, en mycket mindre psykopatisk arbetsledning, och en möjlighet att göra det jag vet är bra på och trivs med.

Från en samborelation i Villa-Volvo-Vovve-vänlig lägenhet i Linköping till ett särboförhållande med min ”huvudsakliga dygnsvila”, som Skatteverket skulle kalla det, i växelvist husvagn och ett gammalt torp på Östgötaslätten. Från att vara placerad på en arbetsplats till att flänga runt och jobba med många olika projekt på många olika ställen.

Och inte minst: Från att ha gått från återkommande kliniskt diagnostiserade svåra depressioner sedan den tidiga tonåren (”men du som alltid är så glad”, någon?) till att få ett lite större insyn i mekanismerna bakom och kunskap om att det inte ”bara” är fråga om just återkommande depressioner — utan att det istället finns ett större sammanhang.

Tja. Livet förändras.

Min omgivning påverkar mig

Det vore kanske konstigt om dylika förändringar och utvecklingar inte skulle påverka mitt innersta. Det behöver man varken vara kärnfysiker eller psykiater för att inse. Från stabila inkomstflöden (lön), insatta på kontot den 25:e varje månad till mycket mer oregelbundna ekonomiska förhållanden som en naturlig följd av att driva en egen näringsverksamhet. Från en fast punkt i livet till många olika icke-fasta punkter. Nej, det är inte så konstigt att det påverkar.

När jag lägger mitt alldeles egna lager av psykiska utmaningar ovanpå det hela blir det ännu tydligare:

Jag har de senaste månaderna varit i regelbunden kontakt med den professionella psykvården och för någon vecka sedan kommit i gång med en stor neuropsykiatrisk utredning (lite kort om neuropsykatrin på Wikipedia) med syfte att reda ut vad som är ”fel” i skallen min. Att Thomas inte är som alla andra barn var inte direkt någon nyhet, efter många episoder av svåra depressioner som jag beskrivit ovan. Nu grävs det ordentligt i det hela för att reda ut vad som är den bakomliggande orsaken till dessa — och för första gången i mitt liv börjar jag inse sammanhangen; en mycket lärorik men tillika smärtsam process.

Att börja inse att det finns förklaringar för vissa aspekter är befriande. Det lyfter bort mycket av det dåliga samvetet och den urkassa självkänslan som lilla mig andas. Att börja prata om problemen och utmaningarna och lyfta upp dessa till dagordningen, både inom psykvården och utanför, ja, det är en ”intressant” upplevelse.

När man, som jag gjorde igår, träffar människor som har delat samma sjukdomshistoria och upplevt exakt samma förlopp, inser man att man trots allt inte är helt själv. Exakt samma avsnitt i exakt samma bok som ledde till exakt samma sjukdomsinsikt. Känslan av att vara ”a round peg in square holes” är vanligare än vad man kan tro och att veta att det faktiskt finns en stor gemenskap i den ensamheten man lever i på ett neuropsykatrisk plan är förlösande. Tack, Chris Heuer, en av människorna som jag definitvt har störst respekt för på den här jorden, för ett långt och mycket givande samtal igår, trots att du på grund av språkbarriärerna inte lär förstå vad jag skriver här. Ett stort tack även för dina mycket värmande, uppskattande ord. They definitely made my day.

Vissa tillstånd behöver jag helt enkelt acceptera

…den tredje aspekten av tempora mutant, nos et mutamur in illis och något som inom mig alltid väcker associationen till några visdomsord som sägs härstamma från den helige Franciskus:

Ge mig mod att förändra det jag kan förändra.
Ge mig tålamod att acceptera det jag inte kan förändra.
Ge mig vishet att se skillnaden mellan de båda.

Vissa saker kan jag ändra, som jag till exempel gjorde med en tidigare helt oacceptabel arbetssituation. Andra saker, som t.ex. en förestående neuropsykiatrisk diagnos lär jag inte kunna göra så mycket åt.

Det som däremot lär vara viktigt är att inte luta sig mot diagnosen utan att istället lära sig att förändra vissa av de negativa konsekvenserna som livet med ”diagnosen” innebär. Det kommer säkerligen vara en lång och inte alltid enkel resa. Men av någon skruvad anledning ser jag fram emot den.

Att inse att det finns ett problem är kanske det viktigaste steget för att kunna handskas med det. Endast då kommer jag kunna fortsätta att kick some butt och göra det jobbet som jag enligt vissa inte gör allt för dåligt.

Och endast kommer jag kunna leva med mig själv.

Till slut några sista rader av ännu mer personlig karaktär: ett statusmeddelande som är för långt för att rymmas i ett statusmeddelande.

Ett stort tack till er som stöttat och stöttar mig under den här perioden som ännu inte är över på långa vägar, där det som jag så vackert kallar för ”det mörka rummet” och de jobbiga aspekterna av utredningen sammanträffar. En period där man redan mår p*ss och där sedan saker, händelser och omständigheter som man så framgångsrikt (?) lagt locket på grävs upp och lyfts till medvetandet.

Ett stort tack för timlånga ”krissamtal” under nattetid när sömnsvårigheter visar sig från den vackraste sidan. Ett stort tack för många mail och meddelanden på Twitter, Facebook och annorstädes. Ett stort tack för värmen och energin ni har skickat åt mitt håll.

Ni vet vilka ni är och ni bör veta hur underbara ni är!

Kommentera