Idag höll Vänsterpartiet Katrineholm årsmöte — och jag har fått den stora äran och förtroendet att fortsätta vara ordförande. Det är väldigt roligt, tycker jag, av många olika skäl:

Dels blir det min tredje period som ordförande, vilket åtminstone i teorin skulle kunna tolkas som att jag inte gör ett så fruktansvärt dåligt jobb.

Dels tror jag att det kommande verksamhetsåret kommer att vara väldigt roligt. Hela styrelsen består av väldigt kompetenta personer som dessutom brinner för politik, för jämlikhet, jämställdhet och antirasism. I bokstavsordning: Anita Johansson, Glenn Rindhoff, Gunnel Malm Bask, Helen Bülow, Jenny Lindkvist, Robert Dahlqvist, Soubhi Alsaied och Tony Rosendahl. Jag tror bestämt att vi med så många bra människor kommer kunna påverka politiken i Katrineholm — och göra den här staden åtminstone lite mer solidarisk.

Slutligen, så känns det både rätt och angeläget: i tider, där mänskliga rättigheter tummas på; i tider, där människor än en gång värderas på grund av sin härkomst eller religion; i tider, där människor räknas som kostnader istället för som människor… Ja, att i sådana tider vara medlem i det enda riksdagspartiet som utan att kompromissa vågar hålla fast vid medmänsklighet och solidaritet som grundprinciper trots att det inte ”ligger i tiden”, det känns förbaskat rätt.

Att dessutom få företräda just det där hårdnackat och tjurskalligt medmänskliga partiet som ordförande, det känns väldigt hedersamt – och samtidigt förkrossande svårt:

Visst, jag är ordförande. Men jag är bara en människa. En enda. 1. — Jag kan inte förändra den här jäkla världen.

Visst, vi har en stark och aktiv styrelse. Men vi är bara en handfull människor. — Skulle vi på fullaste allvar tro att vi kan vända skutan?

Men vet du vad? — Så klyschigt som det låter: Tillsammans, så kan vi klara det. Inte nog med det: om vi anstränger oss och hjälps åt, så kommer vi klara det. Alternativet är nämligen inte något alternativ. Varken för mig, för dig eller för oss.

Och definitivt inte för de som har det svårast.

Nej, vi har inget val. Vi måste klara det.

Tillsammans.

Jag har visserligen flertalet gånger skrivit om det (bevisligen) nynazistiska partiet SD. Jag har jämfört hur inte endast retoriken i stora delar är identisk med nazisternas retorik – utan även hur företrädare inte ens ryggar tillbaka från att använda exakt samma ord och uttryck – till exempel i den vackra (?) frasen ”Judendom [nuförtiden: ‘Islam’] är ingen religion, det är en ras, en ideologi.”

Tyvärr är likheterna alltmer uppenbara:

Men… Jag är ju djupt orättvis. SD har ju faktiskt ändrat mycket i sin framtoning.

Redan bilden nedan visar enormt tydliga skillnader:

• SD använder färg i sin kommunikation.
• SD använder ett modernare typsnitt.
• SD använder engelska istället för tyska… (troligen eftersom de är sverigefientliga).

I DN läser jag om WHO:s varning: kött är cancerframkallande. Ett givet tillfälle för att plita ner några rader om vegetarianism och veganism.

**Jag är vegan, och väljer att inte äta animalisk föda. **Inte av hälsoskäl – trots att jag rent subjektivt upplevde en högst ovetenskaplig fastställd förbättring av allmänhälsan när jag för några år sedan bytte från vegetarisk kost till vegansk. Nej, jag är vegan av andra skäl.

Som kort inledning bara, för att bocka av vissa synpunkter: Du som hävdar att människan är köttätare och behöver kött (eller animaliskt protein eller whatever): nixpix. Du är mest troligen ute och cyklar. Människan är allätare och klarar sig precis lika bra på ren växtbaserad mat som med animaliskt föda – under förutsättning att det finns balanserad växtbaserad kost att tillgå.

Den som hävdar att homo sapiens som art alltid har ätit kött är sedan länge motbevisat. Människan är naturlig vegetarian!

Den som hävdar det är dock i sin tur också sedan länge motbevisat. Människan är naturlig allätare och behöver kött!

Det enda som verkar vara entydigt: vi människor är nog definitivt inte rena köttätare. Allt annat är omtvistat. Det tycks vara enklare för människan att tillgodogöra sig vissa födoämnen i animalisk form – och det tycks krävas mycket mindre noggrannhet i matplaneringen. Men det innebär inte att det är enda vägen. Samtidigt tycks många hjärt- och kärlsjukdomar vara förorsakade av köttkonsumtion. En annan sak som forskningen tycks vara enig om: det går utan tvekan och utan problem att leva på helt växtbaserad föda – eventuellt med kosttillskott, särskild vid vissa ämnesomsättningssjukdomar.

Att påstå att du behöver animaliska proteiner är i samma nivå som om jag skulle påstå att jag behöver en kopp kaffe eller ett bloss på min e-cigg. Varken du eller jag behöver varken det ena eller det andra, däremot kan vi mycket väl ha utvecklat vanor som medför att vi fungerar bättre eller sämre med eller utan en viss substans. Visserligen, du vill nog helst inte hindra mig från att avnjuta mitt morgonkaffe – men behöver jag koffeinkicken för att överleva? – Knappast.

Moral och etik

Som sagt, jag är vegan. För mig har inte hälsoaspekterna varit av särskild stor betydelse. Etiska och moraliska argument har varit mer än tillräckliga för att sluta äta kött. Min egna djuretiska position är kanske inte alldeles enkel att förstå. Någonstans började det med lektyren av filosofen Peter Singer. I boken Djurens Frigörelse (pdf) utvecklar Singer sin s.k. preferensutilitarism i relation till djur. Preferensutilitarism är en filosofisk strömning som, förenklat uttryckt, bedömer moraliskt handlande efter dess effekt. Det som medför att flest intressen tillgodoses på bästmöjliga sätt och med minsta möjliga påverkan, det är det som är bra, god och eftersträvansvärt.

När jag står inför valet, hur jag ska agera, så finns ur det utilitaristiska perspektivet ett antal olika sått att bedöma, om mitt handlande är moraliskt rätt eller fel, bra eller dåligt. Kan jag göra något annat istället, som medför större nytta? Kan jag uppnå samma mål på ett sätt som medför mindre skada eller lidande? Hur står sig mitt mål i relation till de (negativa) effekterna som handlandet har?

Svaren på dessa frågor är enligt mitt tycke tämligen självklara, när det gäller att äta kött. Huvudsyftet med att äta är att få i sig näring för att kunna överleva, helst utan bristsjukdomar längs vägen. Det målet kan bevisligen uppnås genom att äta animaliska produkter – men minst lika bra med hjälp av en ren växtbaserad diet. Eftersom målet som uppnås är samma (att bli mätt och få i sig all nödvändig näring) – och eftersom det ena alternativet förorsakar så oändligt mycket mer lidande än det andra, så finns det ingen som helst tveksamhet kring vilket av alternativen som är moraliskt bättre. Som tips: det är inte köttätandet som är bättre.

En inbiten köttätare kan argumentera, att vi människor är högrestående varelser och därför på något sätt har ett frikort, när det gäller att ha ihjäl och äta upp ”lägrestående”. Det mänskliga intresset av att äta kött skulle i så fall, för att följa den utilitaristiska argumentationen, av någon anledning vara större än djurens intressen att inte behöva lida, dödas och käkas upp.

Det är dock en argumentation som – rent logiskt – inte riktigt håller. Du som accepterar argumentet, har en del förklaringar att göra: exakt varifrån skulle denna mänskliga rättighet komma ifrån? Är det någon sorts Gud som har gett oss den rätten? – Eller är det fråga om den starkares överlevnad?

Den tänkande varelsen

Det vanligaste svaret på den frågan brukar (åtminstone i våra sekulariserade samhällen) oftast handla om att vi människor är de mest utvecklade och smartaste djuren. Ibland utvecklas det med argumentationer om att vi är de enda tänkande varelser, att vi människor, till skillnad från ickemänskliga djur, har abstraktionsförmåga, tidsuppfattning etc.

Om vi, för diskussionens skull, köper att vi människor är de enda tänkande varelser, att det är just det som särskiljer oss från djuren och att det därigenom ger oss rätten att utnyttja/döda/äta varelser som saknar den förmågan, så leder det bara till ännu större avgränsningsproblem. Vad säger vi om nyfödda barn? – De saknar i regel förmågan till avancerat abstrakt tänkande, det borde vi kunna enas om? – Visst, men de har ju potential att bli abstrakt tänkande varelse. Check. Där föll den jämförelsen.

Personer med omfattande hjärnskador eller grava funktionsnedsättningar, då? Saknar inte många av dessa förmågan till abstrakt tänkande etc? – Jo, i många fall kan högre primater rentav ha större förmåga till inlärning och ”tänkande” än t.ex. människor som ligger i koma. — Innebär det att vi borde käka upp människor som är i koma eller som har allvarliga hjärnskador (kanske när det är konstaterat att personen inte har någon utsikt att tillfriskna)? Om du svarar jakande på den frågan, så håller möjligen ditt logiska resonemang, även om det skulle vara vidrigt.

Om du däremot, i likhet med undantagslöst alla som jag hittills diskuterat frågan med, kommer till slutsatsen att, ”nja, käka människor är nog inte ok”, då har du, rent logiskt, ett problem. Din förklaring till varför vi skulle ha rätten att äta djur (men inte människor med omfattande hjärnskada) går nämligen hux-flux i en cirkel: vi får äta djur eftersom de är djur, men vi får inte äta människor eftersom de är människor – med enda motiveringen att djur är djur och människor är just människor. Vid den punkten kan du bara falla tillbaka till någon annan förklaring om varför människor, på något oförklarligt sätt är mer värda. – Om du inte lyckas med att bryta dig ur den cirkelargumentationen, så skiljer sig din ”förklaring” i dess logiska substans inte på något sätt från rasisters argument om den egna ”rasens” överlägsenhet, sexisters argument om det egna könets dito eller Djurgårdares argument för vadsomhelst, för den delen. De saknar substans.

Jag vill betona det jag skev i sista stycket, inte minst eftersom det är så roligt när köttätare blir så vackert förbannade över det: i slutändan är argumentationen för den mänskliga artens rätt att äta djur exakt samma som rasisternas argumentation för den egna ”rasens” överlägsenhet. Eftersom förklaringen för människans (eller den egna ”rasens”) överlägsenhet saknar all logisk validitet, så är den just det: inte logisk.

Men Darwin, då?

**Den enda gångbara utvägen ur det logiska dilemmat som jag kan se är den rena Darwinismen; **vi människor får döda djur och äta kött, eftersom vi kan. Eftersom vi är smartare, större och starkare._ Survival of the fittest, all day long._

Ja. Det kan en jo tycka. Inte heller är argumentationen ologisk i sig. Men den blir väldigt problematisk, när den överförs till andra sammanhang: om det nu verkligen är Darwinismen som ska vara rättesnöre för hur vi lever och bygger samhällen, så måste vi nog förändra nästan allt. Stöld måste vi nog tillåta, såvida tjuven är smartare, starkare, eller vad det nu må vara. Våldtäkt förutsätter i grunden att den som våldtar på något sätt är starkare än våldtäktsoffret, oavsett om det är frågan om psykisk eller fysisk styrka eller om den uppnås eftersom gärningsmannen var så ”smart” att ta med vapen. Om vi nu (mot förmodan) verkligen tycker att vi ska bygga våra liv och våra samhällen på Darwinismens grunder, så är den enda logiska slutledningen att våldtäkt faktiskt är något som är ganska så bra. Det är ju bara en manifestation av att hen som är starkare har all rätt i världen att göra som hen behagar.

**— Nej! **säger du. Stopp och belägg, ditt äckliga as! Sluta kalla mig våldtäktsman! Du kan väl inte på allvar jämföra att äta kött med att våldta en människa! Det är banne mig skillnad på människor och djur! Vi har ju faktiskt moralen också, som styr vad vi får och inte får göra! Mänskliga rättigheter och sånt!

— Jorasåatt… säger jag. Du återgår ju bara till just den där skillnaden mellan djur och människa, som du alldeles nyss inte kunde förklara. Du går bara i cirklar, igen: ”En människa har mänskliga rättigheter eftersom hen är människa. Anledningen för det är att hen är människa. Vilket beror på att hen är människa. Eftersom hen är människa. Det bevisar jag genom att konstatera att hen är människa…”

Innebär det att jag inte tror på mänskliga rättigheter eller likställer ickemänskliga djur med människor? Likställer jag brott mot människor och brott mot djur? Påstår jag att alla som äter kött är våldtäktsmän (eller jämförbara med dessa)? — Nej. Definitivt inte.

Men jag ser mänskliga rättigheter och människovärdet inte som något gudagivet eller någon medfödd osynlig kroppsdel som per automatik ligger i människans natur. Mänskliga rättigheter (och djurs rättigheter, för all del) är enligt min förståelse huvudsakligen sociala konstruktioner, till stor del baserade på moraliska överenskommelser. Vi ”säger” helt enkelt att alla människor är lika mycket värda, fullt medvetna om att det inte är något som vi någonsin kan bevisa. Vi enas, nästan agnostiskt, om att agera som om dessa rättigheter finns, oavsett om de egentligen finns eller inte — eftersom det blir enklast då, för alla inblandade. Med andra ord: vi kommer överens om att ”den starkares rätt” är fel princip att bygga moral (och samhällen) utifrån.

Den som resonerar på det viset kommer inte undan. Hen måste fortfarande kunna besvara frågan om den där skarpa skiljelinjen mellan mänskliga och ickemänskliga djur. Varför godkänner vi mänskliga rättigheter – men tillerkänner inte samma (eller motsvarande) rättigheter till andra djur som inte råkar vara människor? Om allt nu bygger på moral som social konstruktion och därmed i grunden på logik, varför drar vi upp en skiljelinje som inte tycks kunna motiveras med varken moral eller logik? – Frågan skickar oss bara tillbaka till ruta ett: ”Vi får äta djur eftersom vi får äta djur.”

Logiskt? Nej, inte för fem öre.

So what?

Då återstår bara summeringen.

Eftersom ni som äter kött inte kan visa ett enda giltigt argument som ger er en moralisk rätt att utnyttja, döda och äta djur, var i hela fridens namn tar ni den där rätten ifrån? — Så länge ni inte kan presentera ett logiskt giltigt svar på den frågan, måste ni nog finna er i att bli kallade för ologiska, hänsynslösa och omoroaliska, av sådana självutnämnda vidriga godhetsapostlar som mig.

De flesta som känner mig vet, vilken obotlig digitalnörd jag är. Min första dator fick jag när jag var fyra år gammal. Inget konstigt i dagens värld – men då, när det begav sig, i ett annat årtusende, något alldeles konstigt. Folk hade inga datorer hemma – än mindre fyraåringar.

Mycket suspekt.

Alltsedan början på 90-talet har handdatorer och senare smartphones varit ständiga följeslagare för mig. Nästan allt som har med mitt liv att göra finns i dessa digitala enheter, möjligen med undantag för fysiska personer i min direkta närhet. De digitaliseras endast i undantagsfall. Jag minns inte, exakt när jag började använda digitala enheter och webbtjänster för att hålla koll på planerade möten, föreläsningar, att-göra-listor och annat som har med tidsplaneringen att göra, men i runda slängar 20 år är nog ingen dålig gissning. Absolut mest fick jag gjort – åtminstone enligt mitt kanske skönmålande minne – när datorn helt fick bestämma, vad jag skulle göra härnäst:

Under många år använde jag handdatorer från Psion. Trots att de numera tillhör ett svunnet årtusende, vågar jag än idag påstå att de var de bästa handdatorerna hittills: ca 40 timmars batteritid – och det ur endast två vanliga AA-batterier. Ett tangentbord som fälldes ut och som utan problem kunde användas för att skriva långa uppsatser. Genomtänkta funktioner för att navigera långa och komplexa dokument. Ett öppet system som var väldigt lätt att anpassa och programmera för. – Listan skulle kunna göras lång.

För dessa datorer fanns ett programm med namnet ”Mentor”. En app, som vi skulle kalla det idag, som tog hand om dygnsplaneringen – och det på ett smartare och mer genomtänkt sätt än någon annan lösning som jag kommit i kontakt med.

I appen definierade du ett antal fokusområden för ditt liv – och hur viktiga dessa fokusområden var gentemot varandra, dvs hur mycket tid och energi som du ville lägga på respektive område. I mitt liv idag skulle dessa kanske se ut som nedan:

• familj: 25%
• arbete: 25%
• studier: 25%
• hälsa: 10%
• politik: 15%

Sedan kopplade du olika uppgifter till dessa fokusområden. Om jag ska skriva en uppsats, så tar det kanske 40 timmar, är ganska uppmärksamhetskrävande och hör till ‘studier’. Olika projket på arbetet sorteras in i respektive mapp och mina försök att röra på fläsket slängs in under hälsa. Olika uppgifter kunde jag dessutom självfallet tilldela olika vikter och olika förfallodagar. Något var kanske väldigt viktigt att göra just den här veckan — något annat vore inte helt dumt att få gjort, någon gång framöver. En tredje uppgift var väldigt viktig men inte brådskande. Den kunde lika gärna göras om någon vecka.

Parallelt som jag avverkade att-göra-listan och deltog i möten, så loggades tids- och energiåtgången och ”bokades” på respektive konto. Det innebar att det efter en tids användning fanns en uppsjö med statistik och data som appen kunde använda. När fördelningen i mina fokusområden blev skev – och jag till exempel jobbade för mycket istället för att plugga – så anpassade algoritmerna automatiskt att-göra-listan och föreslog mer studierelaterade uppgifter för att återigen komma i balans.

Efter några veckor hade systemet så bra data, att jag utan vidare kunde använda det för att frigöra mig från våndorna om vad som behövde göras härnast. Det räckte med att kasta ett öga på skärmen och göra vad datorn bestämde.

Den här handdatorn har självfallet körts om av många andra och nyare system. Ingen lär på allvar föredra en 20 år gammal handdator framför aktuella telefoner eller tablets som är så mycket mer kapabla. – Men just idén bakom appen för tidsplanering har tyvärr ingen plockad upp och gjort en (välfungerande) modern tappning av.

De senaste åren har jag nästan uteslutande använt webbaserade kalendrar och att-göra-listor. Flera Google kalendrar (som även synkas till datorer, mobilen och plattan) och olika att-göra-appar. Alla dessa appar, sajter och verktyg är kapabla i sig, men de ”tänker inte åt mig”.

Det gör det bitvis till och med svårare att planera: en utmaning har för min del alltid varit att behålla överblicken och inte förlora mig i detaljer. Med hundratals (ja, hundratals) uppgifter på att-göra-listan blir det väldigt svårt att bryta ner listan till just de uppgifter som måste eller borde göras idag. Hur många uppgifter jag än bockar av, så finns det fortfarande hundratals kvar. Fokus flyttades därför alltmer till det som verkligen, absolut och utan tvekan behövde göras precis just nu. – Ett mycket reaktivt sätt att planera sin tid på.

Under några veckors tid har jag därför valt att istället varje dag handplocka några av uppgifterna från mina digitala att-göra-listor. De utvalda uppgifterna har jag sedan skrivit ner på papper – och byggd min dag kring dessa. I grunden blev det en positiv förändring: istället för att lita på att Wunderlist, Todoist – eller hur appen nu än heter – ska plocka fram viktiga uppgifter, så gör jag ett mycket mer medvetet val.

Det hela ledde dock till en del nya utmaningar: papperslistan med uppgifterna och de digitala versionerna synkade av någon underlig anledning inte med varandra (jo, jag försökte stoppa in pappret i nätverksuttaget, men inte ens det hjälpte). Det blev inte heller helt intuitivt, vart jag skulle skriva nya saker som behövde göras. Ska de in på papperslistan – eller in i datorn/mobilen/plattan? Har jag förresten flyttat över mina handskrivna anteckningar i rätt app nu – eller glömde jag det? — Det uppstod helt enkelt lite för mycket otydlighet och osäkerhet i min hantering av uppgifterna. Föga förvånande: alla ‘gurus’ inom tidsmanagement brukar vara eniga i en fråga: använd endast ett enda system för att samla in ny information och nya uppgifter. En inkorg, aldrig flera.

Jag är digitaliseringens främsta förespråkare och en som utan minsta lilla blinkning föredrar e-böcker framför pappersböcker. När jag får nya (akademiska) böcker som inte finns digitalt, så våldför jag mig på dem, skär bort bokryggen och förpassar sidorna till skannerns dokumentmatning. Och ärligt talat: hittills har jag inte hittat en enda pappersbok, där sökfunktionen inte var trasig.

Men trots det, så ska jag nu – åtminstone under en övergångstid – helt och hållet återgå till pappersbaserad tidsplanering. Allt, från avtalade möten över deadlines till uppgifter ska hanteras i en gammal, hederlig systemkalender. Något som jag i princip aldrig har gjort under mitt vuxna liv, åtminstone aldrig under längre perioder.

Jag får se om det hjälper mig att få (ännu) bättre ordning på allt jag har att göra – eller om brist på sökfunktion, intelligent sortering och larminställningar kommer tvinga mig tillbaka till det digitala innan bläcket ens har torkat?

Vad säger du? — Digitalt eller analogt? Varför? — Och inte minst: hur?

Ni som kan det här lite bättre än mig; kan inte ni hjälpa mig? Kan inte någon vänlig själ berätta för mig, när det är dags för att ha fått nog?

Nej, uppenbarligen har vi inte fått nog, när Sverigedemokrater uppviglar till att bränna ner asylboenden.

Nej, vi har nog inte riktigt fått nog, när folk faktiskt följer dessa uppmaningar och sätter eld på ett nytt planerat asylboende. I princip varenda dag.

Nej – och det har jag ju förstått – för att få nog, så räcker det defintivt inte med att personer som är så fattiga att de tvingas be om almosor för sitt uppehälle attackeras, mordhotas och misshandlas.

Vi fick inte nog när en anhängare av Sverigedemokraterna mördade 76 ungdomar i Norges största terrorattack år 2011. Och vi får säkerligen inte nog nu, när en person, av allt att döma, på grund av sina rasistiska övertygelser, går in i en skola för att mörda barn som har fräckheten att se lite så där extra ”utländska” ut.

Ingen grupp har förövat så många terror- och våldsbrott i Sverige som de där ”Sverigevännerna”. — Men nejnej. Allt det där är ju inget som är särskilt konstigt eller anmärkningsvärt. Det förstår ju var och en. Var och en som simmar i den bruna sörjan, åtminstone.

Men till alla oss andra: Till just dig – och inte minst till mig – måste jag ändå våga ställa frågan som man inte får ställa i det här landet: Exakt när har vi fått nog?

.

Foto: Chicago Art Department

I min roll som landstingspolitiker för Vänsterpartiet Sörmland ingår jag i Demokratiberedningen, vars syfte (bland annat) är att utveckla landstingets demokratifrågor i samverkan med befolkningen i Sörmlands län.

En aktuell fråga är en utvärdering och vidareutveckling av Landstingets förslag med det vackert avskräckande namnet ”E-förslag”. E-förslag har funnits i Landstinget Sörmland sedan 2013 men endast väckt måttligt intresse bland allmänheten. Sedan införandet har endast 24 förslag registrerats. För att ett förslag ska bli godkänt och behandlas av en nämnd, styrelse eller fullmäktige krävs att det inkomna förslaget får minst 500 underskrifter – och inget av de inkomna förslagen har ens kommit i närheten av den siffran.

Resultatet är att det visserligen tillhandahålls en teoretisk möjlighet att inkomma med förslag – men att den möjligheten i praktiken är helt meningslös.

Under diskussionerna har det växt fram en tvärpolitisk syn att tröskeln för att ett inkommet förslag tvingande måste behandlas av Landstinget måste sänkas rejält. I skrivande stund är den magiska siffran som föreslås 20 signaturer. Att flytta kravet från 500 signaturer till 20 stycken är onekligen en markant sänkning. I praktiken kommer den dock inte göra alltför stor skillnad: av de tidigare nämnda 24 inkomna e-förslag sedan 2013 skulle blott ett enda (!) förslag uppfyllt det lägre kravet och därmed behandlats i ”behörig ordning”.

Nej, jag tror att en sänkning av de formella kraven visserligen är ett steg i rätt riktning – men jag tror inte att det löser ”problemet”. Andra idéer, t.ex. om bättre marknadsföring av möjligheten att lämna något så sexigt som ”e-förslag” tror jag inte heller kunna ge omfattande förbättringar. Jag försökte uttrycka min syn på saken med hjälp av mina sedvanligt föga diplomatiskt valda orden: ”Varför skulle jag lämna ett e-förslag, med alla formella krav och den fördröjningen som handläggningen innebär? Dessutom med överhängande risk att förslaget inte ens behandlas? – Det är ju mycket enklare att istället skriva insändare i tidningen eller blogga om min idé och förorsaka en ordentlig shitstorm?”

Därför frågan till dig som läser: vad skulle behövas för att skapa välfungerande system för att formellt lämna förslag? Vad skulle krävas för att du skulle lämna ett medborgarförslag?

Facebook har i Tyskland annonserat att de i framtiden kommer vara mer aktiva i kampen mot näthatet. Eftersom jag är väldigt aktiv inom antirasistiska rörelsen, mer eller mindre väl insatt i det politiska läget på kontinenten och dessutom ofta översätter texter från tyska tidningar, blev jag ombedd att ge en liten sammanfattning av Facebooks satsning mot näthat.

Facebooks initiativ mot näthat är åtminstone delvis framtvingad av lagstiftningen i Tyskland som ser lite (?) annorlunda på hatbrott än Sverige. Det som hos oss är vanligt sverige”demokratiskt” dravvel kan i Tyskland leda till mycket kännbara straff. Som exempel: för bara en dryg vecka sedan häktades en person som bl.a. uttryckte att han tyckte att det vär väldans bra att den treårige Alan Kurdi dog på flykten istället för att ta sig till Europa. Precis vad SD:are häver ur sig i Sverige. En fabriksutrustad SD:are skulle med andra ord inte klara sig länge utan att få stifta intim bekantskap med kriminalvården. (Som randnotis: lagstiftningen skiljer sig rent materiellt inte mycket mellan Sverige och Tyskland när det gäller hat- och ärekränkningsbrott. Det är lagföringen i praktiken som skiljer.)

Nåväl. Åter till Facebook.

Precis som i Sverige så finns det även i Tyskland en mängd idioter som skriver en mängd idiotiska saker. Efter vissa påtryckningar från politken har Facebook alltså presenterat ett åtgärdspaket som inte endast ska syfta till att plocka bort rasistiska inlägg (som Metro skriver om). Åtgärdspaketet är väldigt mycket större än så och består i grunden av fyra delar:

1. Första delen är visserligen just löftet att radera rasistiska inlägg (i den mån de strider mot bestämmelserna om hets mot folkgrupp). Det ska ske inom högst 24 timmar.
2. Facebook initierar och samordnar därutöver en Task-Force för att bemöta näthat. Denna har till syfte att ”ur olika perspektiv belysa och motverka de komplexa utmaningarna som näthatet innebär”. Här vill Facebook inkludera ideella organisationer som ”Netz gegen Nazis” och företrädare för politiska partier.
3. Nästa steg är ett samarbete med organisationen ”Freiwillige Selbstkontrolle Multimedia-Diensteanbieter (FSM)”, som mer eller mindre är en branschorganisation för producenter och utgivare av (större) webbplatser.
4. Den sista delen av åtgärdspaketet är i mitt tycke den mest intressanta: Facebook vill starta ett initiativ för Counter-Speak, dvs en samordningsinstans som inte endast försöker radera näthat – utan istället syftar till att bemöta personer med rasistiska åsikter med starka och sakliga motargument. Detta Counter-Speak-initiativ ska även backas upp med omfattande internationell expertis.

Just Counter-Speak-intitiativet tror jag kan vara guld värt. Rätt organiserat skulle det kunna innebära att den lilla skaran skrivbordskrigare som försöker kidnappa en diskussion kommer behöva räkna med en mångdubbelt större ”armé” av personer som sågar smånassarnas pinsamma försök till argument längs fotknölarna.

Värre saker finns.

Jag skrev häromdagen om situationen i Tyskland, när regeringen aviserade att (temporärt?) återinföra gränskontroller vid gränsen mot Österrike i samband med den pågående flyktingkrisen. Där redogjorde jag för tre olika skäl som jag kunde se som tänkbara motiv för steget: att antingen ge efter för högerpopulistiska strömningar, att försöka ”sålla bort” uppenbart ogrundade asylansökningar eller att helt enkelt skaffa sig lite andrum.

Första alternativet tycks (turligt nog) inte ha besannats. Förbundskansler Merkel har nog aldrig kritiserat personerna i sin egen regeringskoalition lika tydligt som de senaste dagarna. Såhär, till exempel:

Om jag ska vara ärlig: om vi nu ska börja att behöva be om ursäkt för att vi i nödsituationer visar ett vänligt ansikte, så är det inte mitt land. ^[1]

Hon håller fast vid sitt tidigare budskap: ”Vi kan klara det, och vi kommer att klara det.”

De senaste dagarna har snarast ett ytterligare tänkbart motiv tydligt utkristalliserats: om Tyskland inte längre i lika hög utsträckning agerar mottagarland, så ökar det med viss nödvändighet de rent praktiska svårigheterna för länderna som ”ligger längs vägen”: Ungern, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Serbien och Rumänien för att nämna några. Intressant nog är det just några av dessa länder som starkast motsätter sig att personerna på flykt solidariskt fördelas mellan EU-länderna med hjälp av en fast fördelningsnyckel som kan ta hänsyn till de olika länders förutsättningar.

Lite tillspetsat: ”Ungern kommer snart nog inse att det är enklare att frivilligt ta emot några hundra flyktingar istället för att tvingas att ta emot några hundratusen.”

Cyniskt, kan tyckas, att använda människor i nöd som spelbrickor. Men med tanke på vissa politiska strömningar kanske nödvändigt?